Marianne Lindberg De Geer (varumärket MLDG) går vidare. Nu kommer den femte av hennes tjocka dagboksböcker. I alla fall heter den. Uttrycket används för att uttrycka ett undantag eller en alternativ möjlighet står det i ordboken. Så oklart varför den fått den titeln, för boken gör inget av det. Bara mer av samma som vi läst i de fyra första. Hennes dagar var och är enligt även den här volymen, fyllda av stegräknarresultat, fotboll på TV, färdigköpta måltider avslutade med makens lättsockrade äppelpaj och ständiga, nästan tvångsmässiga, inköp av nya kläder trots att garderoben är sprängfylld. Några kommentarer till nyheterna förstås. Och så hennes recensioner av recensioner och böcker. För mig är det det mest läsvärda och intressanta. Hon tar ofta tydlig ställning, det är ett av hennes mest framträdande och beundransvärda karaktärsdrag.
I den första dagboksvolymen Tvära kast skrev hon programmatiskt att hon vill avslöja sig själv. Och apropå en recension av en av dagböckerna konstaterar hon, kanske till och med litet självironiskt, hur dagböckerna kan uppfattas: ”Jag menar att läsa en gammal tant och konstnär mitt i Stockholms kultursmet, med påföljande namedropping, förutom elaka kommentarer om andra, särskilt kvinnor, tjat om att gå Götgatsbacken upp och ner, shoppa på nätet och samtidigt gnälla om butiksdöden”. Så sant som det är sagt. Det ligger mycket i det.
Ändå var jag sugen på att läsa även den femte. Jag minns inte så mycket av de tidigare, det var lätt fånget och lätt förgånget, men jag har inte glömt att de var lättsamma och likadana. Vardagsdetaljer ens ur den här kände kulturarbetarens liv verkar inte vara så omstörtande. Men den här typen av dagböcker är kravlös easy reading man kan läsa på autopiloten.
Hon går förstås upp till förvar av dagboksgenren. Hon verkar själv uppskatta de flesta utom Ulf Lundells. Själv har jag läst Ulf Lundells 11a samtidigt med I alla fall och har haft redigt stort utbyte av den.
Synpunkten från en kritiker att dagböcker är ego från en trött kritiker bemöter hon med ett citat av sin kompis och Aase Berg: ”Han missar hela poängen: dagböcker är inte ego, de är att föra vidare kunskap till kommande generationer typ det vill säga motsatsen till ego.” Det är en utsaga som kan diskuteras. Och MLDG säger: ”Som skrivande konstnär har jag ingen ambition att i första hand bli litterär, utan att mer att utifrån den jag är, den jag blivit, sammanfatta hur jag mött och möter världen”. Och vidare: ”Orsaken till att jag skriver som jag gör, är för att sätta mina funderingar med tidsandan som fond och min klasstillhörighet, som jag hoppas blir tydlig genom texten”.
Gott så.
Och orsaken till att hon nu publicerat en femte och jobbar på den sjätte: ”Om jag inte skriver, vad skulle jag göra då. Konstvärlden är död, den har gått över till att bara vara en marknad, där har jag ingen energi att hämta längre.”
Det tycker jag är synd. Hon är inte verksam som aktivt skapande bildkonstnär nu. Men på alla dessa sidor vore det intressant att veta mer om hennes konstsyn och hennes drivkrafter och imperativ som bildkonstnär. Hon samlar ihop gamla verk till en utställning. Men när hon ser en utställning av Claes Hake skriver hon: ”Det är en retrospektiv i ett konstnärskap som stelnat till gester.” Själv gör hon grafiska blad med sina folkkära kaninmotiv i stora upplagor.
Hon verkar ha mycket starka känslor för musik. Hon lyssnar på Pink Floyd, The Wall. ”Ingenting utom det, kan komma åt de känslor som viss musik utlöser i mig. Jag är strängarna på gitarrens långa hals, på trummornas bara skinn och mikrofonens vidöppna mottagare.”
Vore intressant om hon också utvecklade de känslor och tankar mötet med bildkonst ger henne. Det skulle ge perspektiv också på hennes eget skapande.
Hon har vassa synpunkter på konstvärlden. Apropå att Leif Holmstrand och Gunnel Wåhlstrand valts in i Konstakademin skriver hon ”…att de inte på sextio år välkomnat en av vårt lands mest egensinniga och intressanta konstnärer, min make Carl Johan De Geer, 85 år i sina bigotta salonger är ingenting annat än en skam och skandal”. Hon konkluderar med pukor och kanoner: ”Må konsthistorien döma er.”
21 mars läser hon att Johan Hiltons bok om kulturhusets chef Benny Fredriksson, Den siste teaterdirektören, är ute. Utan att då ännu ha läst den vet hon direkt att den är en partsinlaga ”och därmed ogiltig som den objektiva berättelsen om Benny Fredriksson. ”Johan Hiltons i mina ögon utmärkta och gediget underbyggda bok lämnar henne ingen ro. Alla som berömt den, och det har största delen av kritikerna gjort, har fel och hon har rätt om att boken är vänskapskorrumperad och jag vet inte alla fel hon hittar på boken och dess författare. Trots att Hilton intervjuat 40 medarbetare i Kulturhuset har han ju inte intervjuat henne som också är gammalkulturhustjänsteman. När hon påpekar det tycker jag också påverkad av hennes tunga artilleri att det verkar vara en brist.
Vi har vant oss vid hennes skarpa iakttagelseförmåga och klarsyn om allt som kommer i hennes väg. MLDG är en observant och ofta klarsynt iakttagare i stort som smått. Och man smittas av hennes otröttlighet och glädje att göradagboksanteckningar om det.
BO BORG
Bilder från förlaget
Bok: I alla fall
Marianne Lindberg De Geer
Omslag: Bäck Studio
Omslagsfoto: Carolina Byrmo
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 978-91-89924-09-3
boborg.se 