BO BORG
Christer Strömholm (1918–2002) ses som en av våra mest betydelsefulla konstnärer. Han är känd och hyllad för bland mycket annat sina svartvita gatufotografier och inträngande bilder av transsexuella i Paris på femtio och sextiotalen. Och extraordinära porträttstudier. Han grundade Fotoskolan 1962 och många senare framstående fotografer har gått där. Han fick Hasselbladspriset 1977. Han har ställt ut på Moderna Museet flera gånger. Han ville inte ställa ut på deras dåvarande särskilda avdelning för fotografi utan såg sig själv som konstnär och ville bli utställd som sådan, och så såg han till att det blev. Hans utställning där, ”9 sekunder av mitt liv” blev en av många stora framgångar härhemma och internationellt.
I de många böcker och kataloger som gjorts kring hans konst finns oftast biografier. Här har nästan i förbigående framgått att han haft ett ”mörkt förflutet” som nazist. Genomgående har detta slätats över som ungdomsförsyndelser med ord som ”kortbyxegemenskap” som bagatelliserar hans omfattande arbete som djupt engagerad nazist. Den som tidigt tog upp Strömholms nazism var Jan Myrdal, men det gick då obemärkt förbi. (Myrdal gav senare Strömholm huvudrollen i sin film Myglaren).
Det kan konstateras att dessa skribenter systematiskt har friserat den delen av levnadsbeskrivningen för att inte solka bilden av den store konstnären.
Nu har docenten i fri konst Andreas Gedin gjort gedigen research på Christer Strömholms nazism som publicerats i nyutkomna boken Christer Strömholm och nazismen. Här handlar det inte om hans konstnärliga gärning utan om hans politiska. Han var organiserad nazist på trettio- och fyrtiotalen. Han kastade tomater på svarta skådespelare på Dramaten, hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm 1936, deltog i ett inbrott i Clartés lokaler där ett medlemsregister stals för att lämnas över till tyskarna. Han dömdes också efter andra världskrigets slut för att ha tagit emot belastade tyska nazister att gömma sig i Stockholm och han hjälpte dem på så sätt att undkomma rättvisan genom att kunna fly till Argentina. Men han deltog också i slutet av kriget i en motståndsgrupp mot den tyska ockupationen av Norge och det fick han till och med medalj för.
Två mycket tydliga slutsatser kan dras av det gedigna forskningsarbete Andreas Gedin gjort.
Christer Strömholm var en övertygad och mycket aktiv nazist, åtminstone under 30- och 40-talen. Det talas också, och han har själv också gjort det, om att han deltagit i beställda mord på personer som var dubbelagenter i tyskarnas tjänst. Gedin är tydlig med att han inte otvetydigt kunnat styrka sanningshalten i mordhistorierna.
Den andra slutsatsen är att Strömholms biografer och utställare genomgående slätat över och dolt hans nazism. Underrubriken till Gedins bok är Hur en liten sanning döljer en större. Och det ger de fakta han lyfter fram många exempel på.
Boken är en gedigen, och som det verkar välbelagd, genomgång som inte lämnar några tvivel om Strömholms bruna engagemang.
Det är ingen tvekan om att det är graverande negativt kulturellt kapital för ett konstnärskap att artisten har varit nazist.
Men nya fakta revideras historien. I februari i år beslöt Höganäs kommun att döpa om det rum i kulturhuset som först getts hans namn. Det som tidigare hette Christer Strömholms gata i Höganäs har också döpts om till Lergodsgatan.
De fakta som boken lägger i daga om personen Christer Strömholm känns komprometterande. Men den är väl ändå hans bilder som är det centrala!? Och en naiv fråga inställer sig. Påverkas upplevelserna av hans konstnärskap och enskilda bilder av den här kunskapen om hans person. Jag har definitivt inget definitivt svar på den frågan. Men alla de biografiska texter som åtföljt Strömholms bilder, och Gedin analyserar dem alla, har på snarlikt sätt mörkat och slätat över. Och i den sociala process där konstnärskap skapas och hyllas är sådant förstås viktigt.
Jag är influerad av den så kallade nykritikens tankar om att det är verket som ska analyseras, oavsett vem hen är som utfört det. Så jag tog nu fram den stora boken Konsten att vara där från 1991 och ägnade en god stund åt de många bilderna. Har konsten smittats av konstnärens nazism? Bilderna har ofta människor som motiv. Jag kan inte se nazismens människosyn i dem. Hur skulle en nazist se på de transsexuella han gjort så starka och medmänskliga porträtt av? Många av bilderna har jag sett i olika sammanhang och fascinerats av genom åren. Det gör jag nu också. Men kunskapen om konstnärens nazism lägger sig som en dålig lukt i rummet. Och även om bilderna är desamma påverkas tillägnelsen av dem (för mig) av de här kunskaperna som i mycket vara nya för mig. Bilder som tidigare helt sög in mig i sin värld har fått förtecken som stör upplevelsen.
Andreas Gedin har på ett föredömligt sätt med den här boken gjort en viktig insats för att lyfta fram sådant i Christer Strömholms biografi som tidigare sopats under mattan.
BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Christer Strömholm och nazismen, hur en liten sanning döljer en större
Författare: Andreas Gedin
Omslagsfoto: Carl Johan De Geer
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 978-91-89924-12-3
boborg.se 