BO BORG
En perfekt omslagsbild för oss direkt in i ämnet och lockar till läsning av den här boken. Ett svartvitt foto från 1960 visar en Marianne Olsson med en tidstypisk tuperad vålm som en del av frisyren. Hon ses måla dekoration på en av Lisa Larssons keramikfigurer. Som höjdreglerare på en roterande plattform står en uppochnervänd nerkladdad skål med Stig Lindbergs älskade mönster Berså. I förgrunden står ett gäng lisalarssonfigurer och väntar på att bli dekorerade. Många blev det för de här såldes i stora upplagor.
Boken Mellan bruk och berså är en fotografisk berättelse om Gustavsbergs porslinsfabrik. Det handlar om tiden från 1930–1970 tal med tyngdpunkt på tiden efter 1937 då Kooperativa förbundet (KF) tog över och utvecklade fabriken och samhället. Gustavsberg under KFperionen kan ses som en symbol för de ideal och ambitioner som fanns i uppbyggnaden av det svenska folkhemmet. De ville skapa produkter, arbetsplatser och lokalsamhälle som visade Kooperativa förbundets och Socialdemokraternas ideal.
Redan från början hade KF en heltidsanställd fotograf vid namn Hilding Engströmer, på plats. Han lade grunden till en gedigen dokumentation av arbete och liv i Gustavsberg. Det oskattbara och omfattande bildmaterialet finns numera i Nationalmuseums arkiv. Det känns som ett särskilt viktigt inslag där för att späda ut den dominans av överklassföremål som är tyngdpunkten i Nationalmuseets samlingar. Det här känns på många sätt viktigare.
Inspektion av koppar innan sista bränningen (t.v.) —- Amalia Sartori i Hushållsporslinsfabriken framför mängder av
Spisa Ribb, design Stig Lindberg (t,h,)
Jag har verkligen haft stor glädje av att gång på gång bläddra i den här bilderboken. Vilken fantastisk tidsresade bilderna skapar. De kan ses som en hyllning till både industrin och samhället Gustavsberg och mycket av det positiva som fanns i den växande modernismen och samhällsambitionerna.
Gustavsbergs historia började inte med KF:s förvärv. Under 400 år hade olika försök att industriellt tillverka keramiska produkter som tegel och porslin. Så kom KF:s förvärv 1934. De var en del av rörelsen och ville bli en viktig del i arbetet med att höja landets hygieniska standard. De började tillverka toalettstolar. Sen kom badkaren i pressad plåt med emaljerad yta. Samtidigt hade de en ambitiös och målmedveten strategi för att höja den estetiska kvaliteten på folks bruksföremål i vardag och fest.
1942 öppnades Gustavsbergs studio. Likt Bauhausskolan i Tyskland vile de hitta kreativa möten mellan konsthantverk och industriell produktion. I den processen blev först Wilhelm Kåge och senare Stig Lindberg viktiga som ledare. 1955 knöts Lisa Larsson till företaget. I början gjorde hon unikt konstgods och formgivning av bruksporslin. Men det var de figuriner hon gjorde och som producerades i stora upplagor hon blev älskad i folkhemmet och hennes små figurer fanns snart i snart sagt varje hem. I mitt eget barndoms var hennes figurer de enda skulpturer som fanns. Hon blev en fixstjärna och älskad kändis i svenskt konsthantverk.
Mindre känd i de breda lagren var en annan av Gustavsbergs formgivare Karin Björkqvist (1927–2018). Hon gjorde ett tjugotal servicemodeller. Hon skapade också ett stort antal offentliga uppdrag, till exempel i Mariatorgets tunnelbanestation. Hon krönte senare sin karriär med nobelservisen.
Berndt Friberg, en av de allra skickligaste keramikerna, knöts till Gustavsbergs verksamhet. Han gjorde utsökta små pjäser inspirerade av Songdynastins stengods.
Konstnären Tyra Lundgren (1897–1979) fick efter andra världskriget en ateljé på fabriksområdet och kunde utnyttja industrins alla tekniska möjligheter i sitt skapande. Där gjorde hon storskaliga keramiska verk, till exempel de mycket stora relieferna Märkeskvinnor och Älvens historia.
De skapade också en emaljateljé på Gustavsberg i slutet av 1940-talet. Ansvarig för verkstaden var Bengt Berglund som bl. a utvecklade emaljgrafiken, emaljbilder i begränsad upplaga. Där jobbade många konstnärer med större och mindre projekt. Ett spektakulärt verk som Margareta Carlstedts 145 meter långa emaljvägg till Mälarhöjdens tunnelbana är ett anslående exempel.
På femtiotalet sågs plasten som framtidens material som då tänktes skulle kunna att både ersätta och komplettera porslinet. Gustavsberg gav sig in att göra plastprodukter med liv och lust. De knöt ledande formgivare som Sven-Erik Juhlin, Olof Landqvist, Per-Olov Landgren, Peter Pien med flera till en ambitiös produktion av bruksföremål i det man såg som det nya framtidsmaterialet.
Under sin storhetstid skapades också att slags fokhemsidealsamhälle i Gustavsberg där folk arbetade bodde och trivdes. Där gjordes funktionella bostadsområden med bra standard. Det drog till sig intresserade besökare från hela världen.
Allt det där och mycket mycket annat intressant om Gustavsberg skildras i den här boken, mest i bild, men också i koncisa och mycket informativa texter. Vi får se hur en industri och ett samhälle växte fram som bar drömmar om ett nytt och bättre samhälle när det folkhem som nu monteras ner skulle byggas upp. Det här är en av de absolut mest intressanta böcker jag haft glädjen att läsa. Bildurvalet är absolut förstklassigt. Vart och ett av de välvalda fotografierna ger en levande tidsbild.
Vilket lyft! Bättre än så här kan en fackbok svårligen göras.
Absolut toppklass!
BO BORG
Foto: Värmdö Kommun/Nationalmuseum ur boken
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Mellan bruk och berså, bilder från Gustavsberg – ett brukssamhälle i folkhemmet
Text och research: Kjell Lööw och Hans Malm
Bildredaktörer: Ylva Kjellberg, Hans Malm
Formgivning: Ylva Kjellberg
Förlag: Historiska Media
ISBN: 978-91-8050-567-3
boborg.se 