BO BORG
En del möten blir outplånliga. Det finns konstverk som följer en genom livet. Gåtfulla men inte slutna. Otillgängliga men inte avvisande. Gång på gång kommer en tillbaka till dem och varje gång känns deras gåta angelägen, gäckande och givande på ännu ett sätt.
De är inte många, men det är dom som räknas.
Till den kategorin hör för mig några av Dick Bengtssons målningar, som är klassiker i ordets alla bemärkelser.
På Sven-Harrys visas utställningen Det ingen vill se. Den visar ett drygt trettiotal av Dick Bengtssons mest centrala verk (tyvärr saknas en av mina favoriter, den som heter Tavelväggen och finns på Norrköpings Konstmuseum).
De bilder som visas här är fasta punkter i vår samtidskonsthistoria.
Dick Bengtsson ökade måleriets frihetsgrader och dess uttrycksarsenal och språk. När en återser dem på den här gedigna utställningen ser en direkt vilken betydelse de har och haft för många av våra mest betydelsefulla konstnärer i vår samtid, Karin Mamma Andersson, Jens Fänge och Ernst Billgren för att bara ta några få tydliga exempel och välkända exempel. Men förstås framför allt för oss i konstpubliken.
I sina karismatiska målningar iscensatte Dick Bengtsson möten mellan till synes oförenliga stor- och småheter och fick fram en ny, djupare dialog fylld av både saga och politik, panik och idyll, dekadens och helylle. Det är ett måleri som är lika fascinerande i både for och innehåll. Det finns måleri som liknar hans men hans liknar ingens.
Åren går. Tiden är hela tiden i hälarna på hans bilder, men hinner inte ifatt. Värdesystem och motsatser fick konfronteras och interagera. Resultatet blev veritabla minfält både bildmässigt och psykologiskt. Och tiden har inte desarmerat dem.
Hans bilder startar processer, men ger ingen entydig och lättande katharsis. De förblir gåtfulla som livet självt. Inför dem hamnar en i en eko-kammare av frågor och svar. Med en klangbotten av kansken.
Men vi vill ju, om inte förstå, så åtminstone tolka. Hans bilder har något att jobba på med tolkningsteorier från Marx till Freud, från strukturalism till hermeneutik. Och varje betydelsenivå adderar något till bilden och till oss betraktare. Men ingen fångar helheten.
Det är klart att visst är de på olika sätt inskrivna hakkorsen i flera av bilderna en hang up som måste knådas och hanteras.
”Jag talar i bild. Om man vill beskriva en bild blir det en förenkling. Landskapet är ett tecken. Hakkorset ett annat. Mot varandra bildar det själva verkligheten.”, svarade Dick Bengtsson på en av de återkommande frågorna om vad hans bilder betydde.
Men det är klart att vi betraktare söker en avsikt utöver det provokativa med hakkorsen.
Ta målningen Landskap med kyrka som ett exempel. Den bygger på en kalkerad och förstorad bild av Kaga kyrka i Östergötland. Tornet sticker upp bakom en mörk trädrad. Himlen är oktobrigt gul och röd och fältet framför har hela dysterhetens grågulsörjiga palett. Men så är det den där svastikan som tiltar. I nedre hörnet finns ett svart hakkors på en rund vit botten. En innehållslig provokation med enorm sprängkraft.
För mig handlar det om de osynliga sprickorna i kyrkans murar, om att bakom det trygga bilden av fädernas kyrka finns också en autoritär struktur som är historiskt belastad och som man måste se upp med.
Idyllen är aldrig bara idyll och ondskan ser inte alltid ond ut.
Dick Bengtssons stil innebar ett brott med modernismen.
Hans bilder är berättande på ett till synes naivistiskt och fumligt sätt. Han kalkerade (jämför gärna med dagens sampling) bilder av konstverk och byggnader bland annat ur Svensk uppslagsbok och förde taffligt över dem till sina målningar.
En stor teknisk influens fick han från mästerförfalskaren van Meegeren som bakade fram krackeleringar och patina genom att lägga målningarna i ugnen. Bengtsson gick på fernissan med strykjärnet för en liknande effekt. Och den ”fula”, sunkiga och slitna yta han på så sätt fick fram skapade ett nygammalt uttryck, ljusår från modernismens ”renhet” och konstens traditionella skönhetssträvan. Värdesystem och motsatser fick konfronteras och interagera. Resultatet blev veritabla psykologiska minfält.
De här målningarna som nu visas på Sven-Harrys är en omistlig del av vår konsthistoria. Även om en sett dem ofta reproducerade får de så många mervärden när vi kan se dem live.
Deras gåtor släpper inte taget. Det här är konstverk med integritet som inte låter sig tolkas restlöst. Så fort man i tolkningen tycker sig ha hittat en dörr mot en lösning möts man av en ny oöppnad dörr framför gåtan.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vi hade tyvärr inte något publicerbart foto av Dick Bengtssons Tavelvägg, 1977. Men det är en känd målning, så om ni söker på namn, titel och bilder så dyker den upp.
Red.
Sven Harrys Konstmuseum, Stockholm
Det ingen vill se
Konst av Dick Bengtsson
Utställningen pågår t.o.m. den 14 sept. 2025
boborg.se 