Hans Andersson i Väla

BO BORG

Man får ta en avfart från väg 44 en bra bit från Lidköping vid skylten Väla och sedan följa kringelikrokarna ut på schlätta. Och där i ett litet samhället ligger en utställningsplats som fått det passande Namnet Väla Konsthall. Fantastiskt egentligen, en konsthall i ett samhälle som har 139 innevånare. Dess primus motor är entusiasten Börje Eriksson. Här bedrivs en regelbunden utställningsverksamhet som är väl värd ett besök.

Särskilt nu när där visas nu en utställning med fine målaren Hans Andersson. Han är född 1961. De första trevande konststegen tog han med en konstkurs hos ABF i Lidköping. Så följde en ettårig kurs på Skövde Konstskola. Därefter Gerlesborgsskolan i Stockholm. Och sen dess har han jobbat som konstnär.

Den här utställningen har fått den prosaiska titeln Möten mellan natur, hus och människor. Den domineras av akvareller han gjort inför motiven utomhus. Det känns också på den fina närvarokänslan och hans sätt att fånga atmosfärerna i bilderna.

Han visar akvareller med hus och miljöer från Hjo som motiv. Han skapar i en halvföreställande stil. Inte direkt avbildande, i alla fall inte bara av det yttre. Hans förment enkla former är bärare och formulerare av en helhetsupplevelse som fångar både ögats och tankens intresse. Han har en fin känsla för akvarellens uttrycksmöjligheter och särart.

Han ser sina motiv i olika ljus och väder. Jag uppfattar inte att han är ute i något symboliskt ärende, men vi betraktare lägger in undermeningar ändå som vi vill. Hans tycker verkligheten är tillräckligt komplex och fascinerande som den är. Han har sagt att han vill att kylan eller värmen ska kännas på samma sätt framför målningen som framför motivet. Liksom ljuset s skiftningar och mörkret.
Han tycks intresserad av de stämningar färgmöten kan skapa. Ibland får avbildningstanken vika för målningens egna krav.
Han förenklar motiven på ett sätt som förmerar dem. Han är en skicklig akvarellist.

Han söker inspiration och kraft till sina uttryck i klassisk konsthistoria. Inte så att han efterliknar, men det finns uttryck som drar tankarna till några av de stora. Jag tycket mig se stildrag med släktskap till Ivan Aguéli, Ragnar Sandberg och kanske Roland Kempe.

När det vill sig, och det gör det ofta, är han en fin kolorist. Bilderna antyder någon miljö med hus och natur. Han tar fasta på något som fångar hans konstnärsögas intresse. Akvarelltekniken kräver förenkling, men hans gör inte bilderna enkla. Tvärtom. Han låter färgen tillsammans med ljuset ge sig ut på äventyr.

Han kan låta formerna antydas och färgen formulera och ta fram uttryck och känslor som bara färger i koloristisk samverkan kan. Hans sätt att se och gestalta motiven gör dem intressanta.

Han visar också några fina porträtt i akvarell. Han ser på de människor han avbildar med en varligt nära och empatisk blick, men också med en känsla för vad själva bilden behöver för att bli levande.

I händerna på en habil akvarellmålare som Hans Andersson händer det stundom märkliga saker i konstens möte med naturen och människan, det finns det flera fina exempel på den här utställningen.

På utställningen visas också några oljemålningar i helt annan stil och uttryck. Spännande de också, men på ett väsensskilt sätt.