BO BORG
Det var sannerligen full rulle och högt i tak när The Eddie Meduza Shåw med undertiteln Dåren är lös körde pedalen till metallen och skrynklade asfalten i Vara Konserthus. Det var ingen tvekan om att showen gick hem hos den stora och årsrika publiken i den fullsatta salongen.
Efteråt när publiken stod upp och krävde extranummer och skrek ”En till” som är brukligt, sa sångaren Ralf Gyllenhammar: ”Det funkar inte om ni ska ha extra nummer av oss. Då ska ni skrika KUKEN STÅR!” När publiken skrikit KUKEN STÅR långe nog, och det var länge, kom bandet in igen och sångaren sa: ”Det var väldigt vad kukarna står i Vara i kväll!” Och så blev det extranummer. Hur kul var det på en skala!? Men det var väl i Eddie Meduzas anda.
Dåren är lös är ett coverbandsprojekt. Stjärnan Eddie Meduza som stod för en speciell aura och utstrålning är död sedan 1982, men hans rykte och en del av hans hits lever kvar. Några nästan odödliga tycks det. Den här publikdragande konserten visar att det fortfarande finns det ett stort intresse för hans liv och verk.
Eddie Meduza (1948–2002), eller Errol Norstedt som han egentligen hette, var en udda figur i det svenska musiklivet. Under sin storhetstid i början av åttiotalet var det han och Ulf Lundell som drog mest folk i parkerna och då talar vi jättepublik och publikrekord.
Eddie Meduzas låtar är fyndiga pastischer av svensktopps- och rocklåtar. Det speciella är att hans texter ofta bygger på ett slags fyllejargong om snus, mus och brännvin. Texterna är en blandning av den mest svensktoppsgulliga hjärtaochsmärtapoesi och bottenlöst trista och kvinnoföraktande refränger. Allt uppkäftigt och fyllekaxigt. Det var hans grej att vara fräck, vulgärt utmanande och frispråkig om manlig schablonsexualitet. Om hans tugg var ironi eller inte tvistar de lärde och vi olärde om. Men han fyllde plattityderna med en oefterhärmlig och svåremotståndlig charm. Och han hade tveklöst känsla för populärmusikens vanligaste rocknrollgenrer. När han är bra var han bra, när han var dålig var han ännu bättre.
Hans musik kallas raggarrock. Låtarna och arrangemangen bygger på lån av riff och musikaliska idéer. Även första gången en hör en Meduzadänga tycker man sig känna igen det mesta. Han kunde sina genrer men hans stillån är inte fler eller mer graverande än många andras. Han gjorde sina låtar personliga genom drängstugetexter och framför allt med sig själv och sin persona.
Det finns många historier om hans liv och leverne. Hans alkoholism gjordes om i myten till kul fylla. Bakom kulissen är alkoholism alkoholism och det är inte kul för nån.
Eddie Meduza var otroligt populär inte minst bland folk på bystan. Han var en ikon för raggarna. Men han retade kultureliten som svarade med att rynka på näsan åt honom. Så plötsligt, långt senare, blev han liksom etablerad och tagen på allvar. Säkert berodde det på de dokumentärfilmer som gjordes om honom, till exempel Anakronfilms Eleganten från vidderna. Från att han setts som något katten släpat in under sin storhetstid visades nu dokumentärer på kulturinstitutioner. Det var kanske det Marx menade när han talade om överbyggnadens eftersläpande tendens. Outgrundliga äro kulturelitens opportunistiska fingretivädretvägar.
Men Eddie Meduzas fans står fast och missar inte ett tillfälle som detta att möta sin favorit. Raggarrocken är väl litet urvuxen för de flesta. Men nu handlade det om nostalgi och minnet av fornstora dar och dit vill många.
Bandet hade traditionell rockbandssättning. Och de levererade det rätta meduzasvänget. I fronten stod de båda sångarna Ralf Gyllenhammar (från bandet Mustasch) och Jakob Hultcrantz som också var kvällens kapellmästare.
Båda sjöng väl egentligen mycket hellre än mycket bra. Deras entusiasm var inte att ta miste på och sånt gör sitt till. Och bandet gungade som en jänkare med väldigt mjuk fjädring. Ett tight band, no doubt. Allt rullade på oklanderligt. Och som i alla coverbandssammanhang var det låtarna som var det viktiga och inte bandet som framförde dem.
Bakom bandet på fondväggen visades bilder på Eddie och raggarbilar och de tidningsrubriker det finns så gott om. Och när de körde Punkjävlar en bild på en ung Johnny Rotten. Jakob Hultcrantz berättade om Eddies liv och vedermödor. Den här förställningen var en blandning av covers av Eddies hits blandat med fakta och myter om hans liv, ett rocknrollföredrag. Det var ingen tvekan om att bandet ville tokhylla sin ofta galne hjälte. Och det ville publiken också.
Vi fick höra ett trettiotal låtar. Många av dem är hits och de som inte varit det lät som hits. Vem kan motstå låtar som Ragga runt, Volvo, Punkdjävlar. Och de där låtarna om att runka, knulla och supa gick hem hos den stora publiken. Det var inte långt mellan breda leenden och huvudskakningar den här kvällen.
Och det blev förstås allsång, många av de här låtarna har refränger som är som gjorda att tjåla med i. Jag såg många glada ansikten som sjöng ”Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig”som refrängen i Såssialdemokraterna lyder. Eller Mera brännvin och flera andra av Eddies kioskvältare.
Det vore en felaktig underdrift att kalla den här kvällen annat än en succé. I kön på vägen ut hörde jag en hårding säga till sin stadige polare: ”Så jävla skitbra.”
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vara Konserthus den 20 november 2025
“The Eddie Meduza Shåw – Dåren ä lös”.
På scen:
Ralf Gyllenhammar – Sång
Jakob Hultcrantz – Sång, kapellmästare
Björn ”Nalle” Påhlsson – Bas
Per ”Perra” Johansson – Trummor
Mathias ”Hella” Hellberg – Keys
Allan Sundberg – Gitarr
Publik. Huset fullt av entusiaster
boborg.se 