BO BORG
Ett tag när jag gjorde ganska många intervjuer med äldre landskapsmålare frågade jag vad de sökte i landskapet. Många svarade:
Ljuset!
Ljuset?
genmälde jag och fick som regel inget annat svar än
Ljuset!
Jag blev inte klokare av svaren, men förstod att för många målare är ljuset den heliga graalen, vars kraft är lika svårgripbar som åtråvärd.
Vår törst efter vägar att hitta vägar mot förståelse, eller åtminstone glimtar av insikt, kring ljusets betydelse i livet och konsten är stor.
Konstnären Johan Widéns (f.1955) bok Platsens ljus / Ljusets plats är en ögonöppnare för den som vill närma sig ljuset på ett både konstnärligt och filosofiskt sätt. Det är ett äventyr att ta del av den här bokens med tillsynes lätt hand skrivna öppnande resonemang. Han närmar sig sitt ämne med insiktsfulla ord, men också med sina fascinerande bilder.
Han har resonemang om konstens sanning. Om vikten för en konstnär att redovisa vad hen känner, inte vad hen vill känna. Det är den distinktionen som skiljer anarna från vetarna.
Han gör det genom att analysera ljusets betydelse i måleri av Tizian och Rothko. Han gör distinktionen mellan det ljus en målning återger i bilden och det ljus konstverket sedan utstrålar. Det ljus som blir kvar när lamporna släcks när han på plats i en kyrka i Venedig betraktar Tizians målning Den helige Laurentius martyrium från mitten av femtonhundratalet. Han konkluderar att det ljus verket utstrålar kan anas trots att hastigt drar sig undan. ”Men likväl är något sett.”
Utifrån beskrivningen av hur Giovanni Banazzas (1654–1736) vita allegoriska marmorskulptur Natten grävs ner för att räddas undan förstörelse under Nazitysklands belägring av Leningrad under andra världskriget startar han ett annat spår i sina tankegångar om ljuset. Den här gången låter han sina resonemang löpa parallellt med Anna Achmatovas dikt Nox som handlar om nergrävningen av skulpturen. Skulpturens vita mörker ner i jordens svarta. Det konkreta och det abstrakta är i ständig dialog. Samma sak gäller i Johan Widéns målningar i den här boken.
Här finns också en essä om ljuset i Rothkos målningssvit i fjorton monumentala målningar i den plats för meditation och interreligiösa möten från 1971 som kallas The Rothko Chapel. Johan Widén förbereder sig genom att besöka Rothkos födelsestad. Och sedan djupstuderar han målningarna i Rothko Chapel i Houston.
Rothko återvände aldrig till sin hemstad. Men, skriver Johan Widén. ”Kanske är ljuset i Rothkos målningar hans hem. Och liksom i de flesta fall är hemmet en plats i ständig förvandling, aldrig stabil eller statisk.”
Hans beskrivning av målarens märkliga process är så tankeväckande: ”Alla överväganden och beslut som ska tas utifrån fria associationer, lösa tankebanor, minnen och drömmar som kommer i dess följe, är en närvaro och en bortdomning.” och vidare: ”Som lever sökandet sitt eget liv. Som ljus. Som Inneboende mörker.”
När läste jag senast en essäbok om konst med den här tyngden och djupet Lägg därtill de av hans målningar och fotografier som lägger lika ordlösa som kännbara dimensioner till hans resonemang.
Johan Widéns bok Platsens Ljus / Ljusets plats är konstessäbok av yppersta klass! Varje konstintresserad gör sig en stor tjänst genom att läsa den och också själv reflektera över dess innehåll.
BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Platsens Ljus / Ljusets plats
Författare: Johan Widén
Förlag: Kalejdoskop
ISBN: 978 91 7936 1457
boborg.se 