Mons är en stad i Belgien en dryg timmes tågresa från Bryssel. Van Gogh höll till och arbetade där i krokarna en tid. Fantastiskt att museet där, i en stad på sådär hundratusen innevånare, kan visa en utställning med verk av en internationell superstjärna som David Hockney tillsammans med arbeten av van Gogh, Munch ackompanjerat av en gediget iscensatt musikinstallation kring Gustaf Mahlers Das Lied von der Erde. Det verket slår an tonen med sin vilja att gestalta hur den lilla människan kontrasterar till den mäktiga och eviga naturen.
Det finns en mäktig animation till Mahlers musik av Antoine+Mauel man kan ligga framför och en halvtimme helt gå in i Mahlers musik och naturensmysterier. Hockney har sagt att han vill att människor ska lyssna till hans målningar och i hans målningar med musikmotiv se musiken. Vilket fängslande möte och intellektuell och känslomässig båge. Utställningen vill skapa en syntes mellan ljud, färger och dofter (ja det finns faktiskt små doftplattor i vid olika verk). Vilken både unik och spektakulär utställning det blir.
David Hockney är en av konstvärldens mest lyskraftiga och mest kommersiellt gångbara stjärnor. En av hans målningar har sålts på auktion för strax under en miljard kr, ett svårslaget rekord. Ingen med minsta konstintresse kan ha undgått hans målningar från Kalifornien som kom i slutet av sextio och början av sjuttiotalet.
Hans sätt att skildra vattnets transparens och yta i bilder som både stillastående rörelse och dekorativt mönster är legendariskt. Redan då kunde man se hur han vände ryggen till realismen men ändå gjorde sin representation, sin egensinniga gestaltning av natur och människor.
Den här utställningen i Mons koncentrerar sig på landskapsmålningar han gjort i sin uppväxtmiljö i Yorkshire i England. Det blir förstås landskap i hans speciella stil. En av hans käpphästar är att man måste se landskapet inte som kameran gör. Han vill i stället skildra hur blicken hela tiden är i rörelse och att det därför inte en fastfokuspunkt som kameran skapar vi upplever. Hans bilder får människans synpunkt och fokus, inte kamerans.
Han betonar rumsligheten och har hittat sitt ickecentralperspektiviska sätt att skildra naturen. Perspektivet är ögats, sinnets och minnets. Han menar han minnet är alltid inblandat i och styrande för seendet.
I målningarna arbetar han med en tydlig stilisering och en medveten intensifiering av färgerna med starka kontraster och bjärta toner. Han har gått från att vara en popkonstnär till att bli postmodernist i den meningen att han ser och visar verkligheten som sin konstruktion.
Till de landskapsmålningar han visar här visas målningar av tunga namn ur konsthistorien som Munch och van Gogh. Det är lätt att konstarea skillnaderna förstås, men framför allt valfrändskaper. När de hänger sida vid sida ser vi överensstämmelser i synsätt, fast vars och ens uttryck präglas av sin tid.
Hur har Hockney kommit till sitt sätt att skildra naturen? ”I spent my life looking”, säger han. Ni andra bara skannar skojar han. Det handlar om att vara ärlig i sitt sätt att se och inte låta synen styras av konventioner eller optikens perspektiv.
Han vill återge den synergi som samverkan mellan ögat, handen och hjärtat ger. Men hans resultat blir aldrig teoretiskt eller abstrakt. Alltid glatt, dekorativt och glädjefullt. Han vill få oss att se själva; ”Look at it! Då är naturen vacker.” Och hans målningar är sannerligen vackra och tilldragande.
David Hockney har alltid varit intresserad av att ta tekniken till hjälp för att hitta nya vägar. Han har gjort kopiatorbilder och faxkonst. En stor del av den här utställningen består av bilder han gjort på sin telefon och Ipad. De har sedan printats ut och monterats, ibland till större montage.
I dessa fortsätter han att skildra naturen som färgstark och full av energi även när den är i vila. I en serie skildrar han vårens ankomst och den glädje det för med sig.
Man kan se släktskapen i uttryck med både van Gogh och Munch. Hockney gör sin pastellfärgade, jag skulle säga amerikaniserade, version av naturens skönhet. Han gör det intressant genom sina aviga perspektiv som han lyckas få ett se helt naturliga ut. Till det hans läckra färgskala som gör naturen mer till Disney än natur.
Han visar en serie bilder gjorda på Ipad med blommor i vas som motiv mot en enfärgad bakgrund. Vasen lämnar en geometrisk skugga. Dekorativt, men inte mycket mer i mina ögon.
Han har också gjort ett jättemontage där han sitter och tittar på alla dessa blommålningar. På den jättestora bilden ses han sittande med ryggen mot oss betraktande sina bilder. Han sitter litet magritte-igt på två stolar samtidigt. Den här stora bilden sägs också demonstrera hans tankar om perspektivet. Han vill inte ha en fast perspektivpunkt. ”Ett öga som inte rör sig är dött”, menar han. Bilden är som så många av hans i den här utställningen spektakulär och anslående.
Det finns också tydligare demonstrationer av hans tankar om perspektivet där det exemplifieras med van Goghs berömda stol och hans projicering av dem. Och hans perspektivbearbetning av Fra Angelicos bebådelsen. Spännande och omskakande tankeväckande att se vilken skillnad perspektivskiftet gör.
Fra Angelico och van Gogh + David Hockney
Blandningen av musik, bild och dofter och de ögonöppnande direkta jämförelserna med bilder av van Gogh, Munch och flera andra symbolister gjorde besöket på utställningen David Hockney, The song of the Earth till ett ovanligt meningsfullt äventyr.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
CAP (Culture Art Patrimoine), Mons, Belgien
The Song of the Earth
David Hockney
Även bildkonst av Vincent van Gogh, Edvard Munch, med flera och musik av Gustaf Mahler.
Curator: Isabelle Cahn
Audio och visuella installationer: Sulvain Roca
Utställningsperiod: 4 oktober 2025 – 25 januari 2026
boborg.se 