BO BORG
GöteborgsOperans nya uppsättning av Trollflöjten visar att sent sjuttonhundratal kan möta tidigt tvåtusental på ett sätt som skapar synergieffekter som förmerar upplevelsen. De har skapat en föreställning där modern teknik vitaliserar, och för många av oss underlättar och därigenom förbättrar, tillägnelsen av ett av operahistoriens mästerverk.
Med hjälp av nyskapande animeringsteknik av skapade av den franske videodesignern Grégoire Pont ger de den komplicerade plotten ytterligare dimensioner som gör samspelet med musiken och upplevelsen rikare.
Trollflöjten är en opera i två akter av Wolfgang Amadeus Mozart. Libretto av Emanuel Schikaneder. Den sjungs här på svenska (tack för det!) i en finurlig och effektfullt rimmad översättning av Rikard Bergqvist. Den här operan är en sällsynt lyckad kombination av tonspråk, ord och handling.
Storyn presenteras i allegorisk sagoform. Det sägs att Mozarts och Schikaneders anknytning till frimurarorden gör att både historien och musiken har en rad av deras symboler integrerade. De flesta av oss får en rik upplevelse utan att känna till dessa obsoleta mysterier. Men är de en viktig orsak i verkets tillkomst så är det bara att tacka och ta emot.
Trots att historien är minst sagt komplicerad drar den med oss in i sin sagovärld.
Det handlar om en kamp för kärleken och en kraftmätning mellan ordning och kaos. Förnuft står mot känsla. En kamp mellan ont och gott där varken det onda eller det goda är helt igenom entydiga.
Ouvertyren är fantastiskt. Och själva handlingen inleds minst sagt dramatiskt. En man hänger i sin fallskärm och anfalls av en hiskelig orm. Redan här kan man se hur effektfulla projiceringarna blir som görs på väggarna på och i en stor rörformad yta som hänger ner från taket.
Fallskärmshopparen heter Tamino (Tobias Westman) och är en ordningsam och ädelmodig person som ska visa sig vara rättrådig och försedd med en ljuv och längtansfull tenor. Han blir blixtförälskad i Pamina (Mia Karlsson). Och som i sagorna utsätts de för olika prov.
Parallellt finns historien om den kärlekstörstande Papageno (Kristian Lindroos) en rolig fågelfångare med den magiska flöjt som gett operan sitt namn. Ska han hitta den förälskelse han så trängtar.
In i handlingen träder den rättrådige och rationelle Sarastro (Mats Almgren) som verkar ond, men som inte är det. Och förstås föreställningen clou den elaka Nattens Drottning (Kerstin Avemo). Många andra har viktiga mindre roller oundgängliga för händelserna.
Det här är en maxad uppsättning. Inte minst videoprojektionerna skapade av Grégoire Pont fyller sinnet med intryck. De vitaliserar utan att det traditionella kommer i skymundan. Musikdramatiken tar förstås, och har alltid tagit, tidens tekniska möjligheter i anspråk. Och här görs det bra. Regissören James Bonas har integrerat det effektivt i spelet.
Mozarts musik är oemotståndlig. Orkestern under Aivis Greters har drivet, känslan och klangvärlden som gör att den här sagan blir musikaliskt fullödig.
Den här operan är laddad av fantastiska sånger. Det börjar direkt med en favorit. Papagenos fågelfångararia. Den sjungs så där småklurigt oskuldsfullt och samtidigt litet skrytsamt som den ska av utmärkte basbarytonen Kristian Lindroos. Sen följer starka känslor slag i slag. Paminas uppgivna självmordsaria är en långsam sorgesång: Den görs gripande vackert av sopranen Mia Karlsson. Mats Almgren gör sin Sarastro så att han skapar lugn och kraftfull eftertanke. Flera av hans arior var i toppklass. Han sprider ett vist lugn och en förlåtande känsla. Mats Almgren är bra som vanligt. Hans djupa och känslorika bas tar fram sångernas styrka och nyanser.
Och så är det förstås Nattens drottnings aria. Supersopranen Kerstin Avemo gav den en stark tolkning, fylld av den virtuosa dynamik och koloratur som gjorde den hypnotisk i sin attack av ren känsla.
Den här uppsättningen av Trollflöjten kommer vi att minnas. Den totalt slutsålda salongen tackade med stående ovationer.
BO BORG
Foto: Håkan Larsson / GöteborgsOperan
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Trollflöjten, recensionen avser föreställningen den 17 december 2025
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791)
Libretto: Emanuel Schikander, svensk översättning Rikard Bergqvist
Dirigent: Aivis Greters
Regi: James Bonas
Scenografi: Thibault Vancraenenbroeck
Kostymdesign: Nathalie Pallandre
Grafisk videodesign: Grégoire Pont
Ljusdesign: Anna Wemmert
Biträdande videodesigner och 3D: Anouar Brissel
Ljuddesigner: Linn Vidarsson och César Wehlander
Medverkande: Sarastro, Mats Almgren, Tamino Tobias Westman, Talaren Åke Zetterström, Nattens drottning, Kerstin Avemo, Pamina, Mia Karlsson, Första damen, Micaela Sjöstedt, Andra Damen, Ann-Kristin Jones, Tredje Damen Katarina Giotas, Papageno, Kristian Lindroos, Papagena, Alva Olsson, Monostatos, Daniel Ralphsson, En vakt, Dardan Bakraqi, Förste gossen, Axel Sand, Andre gossen, Johan Belfrage, Tredje gossen, Silas Paulsons Johansson
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Publik: Fullsatt
Spelperiod: 13 december 2025 – 7 februari 2026
boborg.se 