Är det egentligen någon skillnad på natur och kultur? Tveksamt. Det är väl snarare så att naturen som vi möter den är en kulturprodukt den också. Vi närmar oss den och ser den med en förförståelse av ord och begrepp som styr vårt betraktande och vår tillägnelse av den.
Förr, men det känns som längesedan nu, såg vi fotografiet som en exakt, ”objektiv” och affektionslös avbildning. Men är det nåt det är så är det inte det, det menar vi numera. Samtidigt ser vi så många bilder att de nästan ersätter verkligheten, nästan blir den.
Bakom varje bild finns ett syfte. Reklamen för turistresor vill visa hur läckert vacker naturen är, naturfotografiet hur märkvärdig den är. Båda är lika sanna som de är falska.
Inka &Niclas bilder visar att en kan ta kameran till hjälp för att få se det ögonen själva inte kan se.
Mitt första intryck när jag kom in i utställningssalen var att det här ett reklamevent. En möts av en stor skärm av sladdar och blinkande lampor. På andra sidan syns en bildskärm som visar ett stort solliknande eldklot omgivet av en gloria som speglas i ett lätt vågigt rött vatten. Det är oerhört effektfullt, som en reklam på Times Square. Som ett bra broderi är det lika bra på både fram och baksida. En slående metafor för att vår bild av naturen hur man än vrider och vänder på bild och begrepp är en konstruktion.
Utställningssalens väggar är laddade med stora glossiga färgbilder med föreställande naturmotiv. Det dröjer inte länge förrän en inser att bilderna är manipulerade. De visar dekonstruerade landskapsfoton. Det innebär att de med sina bildstatements undrar genom att visa. Vilka är det underliggande strukturerna i bildernas utsagor? De får oss att skärpa både blick och tanke. Men bilder är inte filosofi. De är förstås i första hand bilder. Metoden kan liknas vid att ge en känd sång en helt ny annan text, en som till och med polemiserar mot sin inspirationskälla.
En serie här visar liksom den stora skärmen ett klassiskt naturmotiv. Solnedgång vid havet. Åtminstone ser det vid första anblicken ut så. Men det som ser så naturligt ut är även här konst-gjort. Det som ser ut som den glödande solen får vi veta är ett klot täckt med ett starkt reflekterande material som gör att kamerabilden ser det som ett likt solen flammande klot. Kameran ser nåt annat än ögat. Men skenet bedrar alltså. En känner sig som Bob Dylan sjunger: ”All he believes are his eyes, but his eyes are telling him lies.”
Det sägs ofta att konst ses bäst med egna ögon. Men har vi några sådana!?
En annan bild visar en häftig våg i en ”onaturligare” färg än den skulle ha i resebroschyren. Men ändå är grundestetiken den samma. Stort format, tydligt föreställande motiv, högblank yta. Bilden visar att den här färgsättningen iscensatt kan ses som lika naturlig som den vi är vana att se.
Det är flashiga och snygga bilder övertygande med reklamens retorik.
Bilderna har ofta intressanta tillkomsthistorier. I vackra landskap står en grupp människor vars detaljer suddats ut till anonymt vitt. Uttrycket, fast inverterat för direkt tankarna till Maria Miesenbergers sätt att sudda ut figurerna. Men hon gör det med svart i sina fotobilder svarta. Det är bildmässigt effektivt även här. Det blir stiliga bilder med lätt kittlande imperativ. Symboliken är så allmän att det är vidöppen för olika tolkningar.
Andra bildserier är närbilder på växter med färger och belysning en borde bli överraskad. Men kan en vara säker på hur något egentligen ska se ut numera. Bilden är lika verklig som verkligheten. Och vice versa för den delen.
Inka& Niclas flyttar in sina naturbilder i olika bildtekniker, form och uttryck. Här visas några fotografiska skulpturer. På stenformers ytor flyter växtformer bakom högglans. Och på ett podium täckt med vita kakelplattor ligger vad som ser ut som mönstrade skrynklade handdukar med fotograferade och manipulerade växtmönster. Men de är glänsande hårda av plast.
Det visas också en video med en blandning av konkret och abstrakt mot en mörk botten i en medryckande och poetisk dans.
De intressantaste bilderna blir för mig när de fört över naturbilder till hårförlängning, det som kallas extension. Jag har aldrig sett något liknande och fastnar fascinerad vid de här bilderna. De är kanske de mest konstruerade och ser på något paradoxalt sätt alldeles självklara i sin fullkomliga onaturlighet.
Allteftersom går i utställningen adderas tillägnelselager. Vad kan kameran göra med vår syn på naturen. Hur kan bild kombineras med form till fotografiska skulpturer. Är en spejsad färgskala mera onaturlig än den vi numera i skärmåldern är tillvanda till.
Besök den här utställningen och få dina förutfattade meningar tiltade och ifrågasatta. Det är välgörande. Och sånt är bra konst bra på. Och det är bra för oss.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
P:S. Utställningstiteln är Ultra Instant. Den koden lyckas jag inte knäcka utifrån vad jag ser och vet. Så jag frågade min AI som säger att det inte är ett etablerat uttryck men att tänkbara innebörder är extremt snabbt eller omedelbart. I tekniska sammanhang ultrasnabb respons. De förklaringarna öppnar retsamt nog inga dörrar till verkens inre för mig. Men jag känner mig förvirrad på en högre nivå och får nöja mig med det.
Konsthallen Lidköping
Ultra Instant
Inka&Niclas
Utställningsperiod: 17 januari – 7 mars 2026
boborg.se 