BO BORG
Mitt förhållande till Elvis Presley är livslångt, men inte okomplicerat.
När jag först hörde hans singlar som skolglin blev jag helt knockad. Det var explosivt, det kändes som man blev överkörd av hormonstinna känslor. En del av de här låtarna sitter kvar, tatuerade i mitt sinne, och har nog påverkat mitt liv och mina musikaliska preferenser.
Men när jag själv var tonåring tyckte vi Elvis var totalt passé. Nu hade vi Rolling Stones, Animals, Yardbirds och andra som talade på rätt sätt till oss unga kommit. Vem ville höra Elvis sjunga O sole mio och annat mög Elvis spelade in vid den här tiden. Och filmerna han gjorde på löpande band var ju töntigare än Åsa-Nisse.
Back in the day började vi diskutera kulturell appropiering. Vita artister stal svarta artisters konst och musikaliska landvinningar eftersom de svartas musik inte kunde spelas på vita radiostationer i USA. Pat Boones mord på Little Richards låtar är väl de vidrigaste exemplen. Men det var Pat Boone som fick pengarna och platsen i rampljuset.
Samma sak kan sägas om många av Elvis tidiga hits. Svarta upphovsmän och kvinnor. Men han gjorde i alla fall deras låtar i bra versioner. Samma sak senare med Rolling Stones och andra ”vita bluesband” som i början av sina karriärer plankade svarta artister så gott de kunde. Men visst är det för djävligt vilka kulturella stölder som gjort tjuvarna oändligt mycket rikare och mera hyllade än de bestulna. Led Zeppelin är ett gravt exempel på låttjuvar som ofta nämns.
Men efter ett tag var allt det där liksom glömt. Elvis skrev just inga låtar men betraktas på något upphöjt sätt inte som en coverartist. För han gjorde ofta sina covers ruskigt bra när det ville sig.
Elvis pipa är den perfekta rockrösten. Och som ung såg han ut som en miljon dollar.
Men rockmusik har attityd som en viktig ingrediens. Han var en rockkaxe i början. Men sen tog amerikans showbusiness hand om honom och snöpte rockaren i honom till primadonna.
Det blev Las Vegas med allt vad det innebär i glitter och girigt kommersiella eftergifter. Hans scenkostymer blev rena skämten. Inte ens glamrocken eller Babsan kunde mäta sig med hans dubbelkitschiga dressar.
Men mitt i allt det där kunde han ändå ibland väcka rockartisten i sig. Han gillade att spela live. Under de sista åtta åren av sitt liv (han blev 42 år) spelade han live 1100 gånger.
Nu har filmmakaren Baz Luhrmann hittat outgivet material (68 lådor med råmaterial) från konsertinspelningar. Det fanns inget ljud på banden så det har varit ett jättearbete att synka ljudspår till bilderna. Men nu är det gjort och resultatet kan ses i filmen Epic. Här finns några trevliga intervjuer när Elvis ”ger sin sida av saken.” Filmen ger flera exempel på vilken juste och glad människa och musiker han var. Vi får se glimtar från avslappnade och spelglada repetitioner.
Men framför allt är det scenartisten vi får möta. Det är roligt att se hur han besegrade Las Vegaspubliken. Och hur han besegrar oss i biopubliken. Vilken karisma. Vilken scenshow (och oss också med den här filmen). Vilket benådat kompband. De är följsamma som ett par sämskskinnshandskar med nudiemönster.
Och så Kungen själv förstås. Det är roligt att i den här konsertfilmerna se hur rasande bra han kunde vara. Hans betydelse som rockartist är ovärderlig. Elvis var en av de stora och det är fint att få se honom i sin krafts dagar. För vi vet hur det gick sen när branschen rådbråkade honom. Inte ens de största talangerna klarar sig då.
”Elvis ate America
America ate Elvis”
Det här är levande kulturhistoria. Se den här filmen. Helst på bio om du kan. För film, inte minst den här, är bäst på bio.
BO BORG
Foto: Pressbilder via Folkets hus
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Folkets Hus Lidköping
Film: Epic: Elvis Presley in Concert
Medverkande: Elvis förstås och bland andra The Sweet Inspirations, James Burton, Ron Tutt, Jerry Scheff, Colonel Tom Parker.
Regi: Baz Luhrmann
boborg.se 