BO BORG
Musikens mästare berättar heter boken? Men hur är det med det egentligen?
I förordet berättar bokens författare Anders Gabriel Sundström att det hela sker i hans fantasi. Han tänker sig sittandes vid en brasa tillsammans med tolv tonsättare från olika tider som han känner väl. Efter god mat och vin tänker han att de ber honom skriva ner vad de vill berätta om sina liv och sin musik. Det blir stort som smått som det blir när vinet lossar tungan.
Författaren tycker sig ha bra på fötter för sina faktabaserade skrönor. Han är pianist som spelat deras verk, idé och lärdomshistoriker på akademisk nivå, erfaren föredragshållare, skribent och recensent.
Så långt, så väl.
Han tar sig an de stora kompositörerna Bach, Haydn, Mozart. Beethoven, Schubert, Mendelsohn-Bartholdy, Chopin, Liszt, Tjajkovskij, Brahms, Grieg och Sibelius. Det handlar om de genier vars musik fyller konsertsalarna, men ”…vars personliga livsöden ofta förblivit dolda i partituren.”
En fin tanke om en introduktion till den bästa klassiska musiken alltså. Lätt och kul läsning med många ingångar i respektive konstnärskap. Kompositörerna babblar i det här konceptet på, oberörda av tid och rum. Det märks att författaren är en van föredragshållare. Boken låter fakta blandas med skrönor och kuriositeter som funkar bra i förläsningssammanhang, som hur Haydns huvud stals strax efter begravningen och var det finns idag, och var Chopins hjärta finns och…
Men det uppstår problem vid läsningen. Grundfakta får väl antas vara korrekta. Men det är det där med att berättelsen tänks komma ur kompositörernas egna munnar.
Som personer får de samma karaktär och det hade de förstås inte alls. När de själva ska tala om sina verks kvaliteter och framgångar verkar de alla vara skrytsamma och självupptagna. De tycks alla vara stöpta i samma personlighetsform. Och det var de ju inte.
Det är mycket de sägs ha sagt. Men här hänvisar de till inspelningar från vår tid på nätet. Deras narrativ far hit och dit över tid och rum som det kan göra i dröm och fantasi. Mozart (1756–1791) säger sig här bli glad att Fur Elise använd som musik i tandborstar för barn. Och Schubert (1797–1828) sägs mena att ”Volkswagen är en bra bil, och jag hade gärna haft en liten bubbla. Lagom stor för mig och mina noter ”.
Har jag ingen humor nu!? Så är det kanske. Men jag tänker att om man i vällovligaste syfte skulle sätta den här boken i händerna på en obevandrad ungdom eller en klassiskmusiknewbee så blir blandningen av hittepå och fakta ett problem. Och karaktärsskildringen av människorna bakom verken lika felaktig som förvirrande. Det hjälper inte att författaren i förordet tackar historieprofessorn Dick Harrison för stöd. Det här och blir en ohistorisk historia.
Boken har distinkta porträtt av tonsättarna flyhänt tecknade av Ann-Marie Steen Petersen.
Men och nu ska jag avslöja en av mina guilty pleasures. Efter ett tag blev jag van vid överdrifterna och anakronismerna och hade litet småkul och mys med pys när jag plöjde den här lättlästa och många gånger insiktsfull luntan. Jag fick lust till och tips om musik att lyssna till. När jag skriver detta lyssnar jag med stor behållning på Griegs 1 pianokonsert som jag inte brytt mig om på länge. Tack vare den här boken. Sånt är den bra på. Och det är jag glad för.
BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Musikens mästare berättar
Författare: Anders Gabriel Sundström
Formgivare: Karin Brodén
Originalteckningar: Ann-Marie Steen Petersen
Förlag: Bokförlaget Langenskiöld
ISBN: 978-91-989351-8-9
boborg.se 