I Lidköpings Konsthall visas utställningen Still Life & Landskap med verk av Eva Ström-Svensson och Jan-Erik Svensson. Det är strävsamma och skickliga konstnärer, var i sin art. Deras arbeten har visats på många utställningar i våra trakter genom åren. Det är spännande att se hur deras konstnärskap konsoliderats. Ingen som följt det lokala konstlivet möter några överraskningar på den här utställningen heller. I båda fallen handlar det om en stabil organisk utveckling av deras personliga konstnärliga landvinningar.
Eva Ström Svensson är en stillebenmålare av hög klass. Hon har gjort en av mina absoluta favoritmålningar som fått en speciell plats i mitt hjärta. Jag ser den för mig fast den inte finns med här. En kartong med ägg. Ett enkelt motiv kan tyckas. Men som hon har gjort det! Mästarklass!
På den här utställningen visar hon (förstås) stilleben.
Jag ser hennes målningar som ögonblick frusna i värme. Hon betraktar föremålen noga, men det är inget kallt skärskådande. Det råder en nästan andaktsfull vila i uttrycket. Hon låter måleriet göra saker med verkligheten.
I hennes bilder finns ett lugn och en stillhet som vi sällan tar oss tid till eller har förmågan att se i verkliga livet. Det verkar som hennes omsorger om motiv och uttryck får oss att se vardagen på ett annat, jag skulle säga djupare, sätt. De obetydliga vardagsföremål som bygger hennes motiv känns betydelsefulla. Det lilla blir större, ibland stort.
Eva Ström Svensson målar föremål som känns och känns igen genom att hon återger dem med omsorgsfull respekt och empati.
Hon har ställt upp några enkla vardagsföremål på bordet vid ett fönster. Det kan vara en plåtkanna., en keramikvas, ett hängande tygstycke, en tekanna. Men också en i sammanhanget exotisk snäcka med sina komplicerade former som låter oss följa ljusets sätt att respektfullt leka och smeka fram en något viktigt i det vi ser. Och så ibland ett torrt löv en torkat växt som ett memento om livets gång. Stillheten här är kanske dödens, eller tidens obevekliga tystnad. Hennes måleri är snarare sakligt än analytiskt. Det är som om hennes måleri på ett meditativt sätt smeker fram aspekter av livets gåta.
Målningarna väcker en förundran.
Hon stannar i sina målningar upp inför det vi annars går förbi. Genom att betrakta med egna ögon i stället för att koppla på vaneseendet får hon föremålen att visa att de ha något mer att förmedla. En får känslan av att de inte bara föreställer sig själva. De har något att säga oss. Det ständigt föränderliga i vardagen blir liksom evigt. De får oss att se livet i ögonblicket, i stunden inte förflyktigat som i mediabrusets intrycksstormar.
Den ständigt förbiilande tiden har fåtts att stanna upp. Hennes målningar visar att det allmängiltiga aldrig bara är allmänt. Stillheten blir en fråga om perception, mer än berättelse. Den får vi hjälp med, men den blir upp till oss betraktare.
En romantisk konstnär ser sig inte som avbildare utan som en som i sitt skapande söker sig mot något annat. I den meningen är Jan-Erik Svenssons konst en romantikers.
Det handlar här som jag ser det om ett naturlyriskt måleri som är inriktat mot att gestalta en sökt vision. Jakten på motivet sker lika mycket inåt i konstnärens sinne som ut mot naturen. Jag tycker mig i hans målningar se fragment och utsnitt ur naturen som har fogats samman med rent konstnärliga intentioner och verkningsmedel.
Han söker samband och kvaliteter som pekar mot en metafuysisk dimension. Och vägen dit är måleriet. Metoden är den poetiska, den som i filosofisk bemärkelse är en övergång från natur till något andligt. Och när det sker erfar vi det i mötet med konstverket.
Jan-Erik Svensson bygger kompositioner. Färg och ljus är hans verktyg. Och känslan som får honom att ta till sig naturintrycken blir hans byggstenar. Det blir bildbyggen av färg, form, rörelse och rytm. Det är en personlig form av vad man skulle kunna kalla naturkonstruktivism. Han blandar det yttre med sitt inre, som färgas av hans personlighet, men också förstås av bildideal, kreativitet, känslor och idéer. En upplever en klang av musikalitet i de här bilderna med stillhet, men samtidigt rytm och rörelse som kontrapunkter.
Färgen är förstås viktig för en målare. Jan-Erik Svensson legerar den med ljuset, som i hans fall är en blandning av yttre men också det han kallar inre ljus.
Visst känner man att det finns naturintryck i botten. Som rutinerad naturmålare kan han både naturen och naturmåleriet.
Det handlar här inte i första hand om naturens föremål utan om intryck de gjort. Det handlar mera om naturens natur än hur den ser ut. Förbiilande glimtar och intryck, ibland kanske oombedda, som dröjt sig kvar. Naturen som en av måleriets klangbottnar.
Nu liksom tidigare jobbar Jan-Erik Svensson i serier. Hans färg och ljuspoesi söker sig mot som finns under, mellan och bakom färgerna.
Han fördjupar sig i sitt motiv och sitt tema och visar många aspekter och varianter av det.
För mig dyker samma tankar upp som inför tidigare måleri av Jan-Erik Svensson; Är det landskapet som skapar de känslor som målningarna kommer att bära? Eller är det konstnären som projicerar sina sinnestillstånd på naturintrycken?
Här handlar det om ett särpräglat och personligt konstnärskap.
Det är en särskild kvalitet att associationer inte går till annan konst utan har förmågan att skapa nya upplevelser och därmed andra känslor och tankar. I sitt måleri låter han pendeln mellan måleri och natur stanna i en egen position. Det här är inte tankarnas, utan sinnenas konst.
De målningar Jan-Erik Svenssons visar på den här utställningen är vackra och tänkvärda.
Den här utställningen med arbeten av Eva Ström-Svensson och Jan-Erik Svensson visar mogna konstnärskap där artisterna hittat sin väg och genom åren fördjupat sina uttryck i konsekventa och gediget genomarbetade uttryck. Den gör den till en högtidsstund för oss målerivänner.
BO BORG
Foto: Bo Borg
PS. Många av de här målningarna, vare sig de är Eva Ström Svenssons eller Jan-Erik Svenssons kommer inte till sin fulla rätt här. Det är så många, delvis snarlika, och det förminskar en del av de individuella målningarnas möjlighet att blomma ut till sin fulla potential. Men det är en generell observation och är vad jag skulle kalla de stora utställningarnas paradox. De ska visa så mycket i stora rum och det tar kraft från de enskilda målningarna. Mångfalden får dem att distrahera varandra Det gäller förstås inte bara den här utställningen. Men den här också.
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Lidköpings Konsthall
Still Life & Landskap
Eva Ström-Svensson och Jan-Erik Svensson
Utställningsperiod: 14 mars – 11 april 2026
Arrangör: Lidköpings Konstförening
boborg.se 