Man kan inte mäta temperatur med tumstock! Lars O Ericsson menar tveklöst att grundfelet hos modernistiska kritiker var att de försökte granska den postmodernistiska konsten med modernismens värdeskalor som måttstockar. För så vill inte postmodernisterna få sin verk mätta och värderade. Trots det tvekar han, paradoxalt nog, inte att själv som kritiker bedöma och döma ut modernismen med postmodernismens värderingar som rikslikare.
Lars O Ericssons genombrott kom 1987 med några nu klassiska artiklar i Dagens Nyheter. Han startade lanseringen av den nya åttiotalskonsten med att gå till ett generalangrepp på modernismen.
Det startade med ett fadermord. Det drabbade nestorn Ulf Linde (? en riktig propp?), men i samma giftiga andetag vill han dödförklara i stort sett hela den modernistiska kritikerkåren, och för den delen även konstnärsetablissemanget.
Lars O Ericsson har röjt mycken ny väg med det kompromisslösa teoripaket och analysschema han genom Dagens Nyheters kultursida introducerade för en bredare publik. Jag minns hur vi som investerat massor av tid och engagemang för att tillägna oss modernismen, och nyss hade gjort det, på Lalanders och Sylvans kurser på Konstmuseet, kände hela vår kunskapsinvestering skändligen och orättvist hotad. Vi tyckte att Ericssons inställning till modernismens ideal var inhuman arkebusering snarare än diskussion och svarade på kritiken genom att vara särskilt kritiska.
Var gick då de stora skiljelinjerna? Modernismen betonade jaget, helheten, det personliga uttrycket och abstraktionen. Den viktiga konsten tog sin början ?där orden slutade?. Gestaltning och autencitet var de centrala begreppen.
Postmodernisterna menade att allt sker i språkets värld och att till och med verkligheten och jaget skapas där. Och de hävdade att det inte alls var säkert att konstobjektets gränser var samma sak som konstverkets gränser. Och att subjektet var en social konstruktion som varierade med sammanhanget.
Nu vill Lars O Ericsson befästa sitt eget äreminne och har tagit initiativ till en stor utställning på Malmö Museum av den postmodernistiska konst han själv introducerat och hyllat fram. Katalogen är en sammanställning av Ericssons artiklar, med ett förord av Ericsson själv. Segervisst och självgott konstaterar han: ?All betydande konst som görs i dag har det postmoderna genombrottet på 80-talet som sin medvetna eller omedvetna förutsättning?.
Många av Lars O Ericssons texter känns fortfarande uppfriskande i sin iskalla analys.. De begrepp han introducerade på bred front som ?dekonstruktion?, ?representation?, ?hybrider?, ?värderelativitet? och så vidare är i dag ofta använda begrepp och förklaringsmodeller och en naturlig del i konstsamtalen. Ibland har man haft en känsla av att dessa postmodernistiska kriterier ibland tyvärr blev ett slags mallar som mekaniskt tillämpades i själva konstskapandet med trist bokstavstrogen konst som resultat.
Lars O Ericsson är, av de här samlade artiklarna att döma, bäst när han letar upp och initierat refererar internationell debatt och litteratur. Han har gett viktiga synsätt spridning och genomslag, inte minst genom att vara så polemisk och debattsugen.
Han gav konstkritiken nya förtecken genom att konsekvent anlägga ett teoretiskt och filosofiskt perspektiv (till skillnad från det konsthistoriska och litterära som annars var, och för den delen är, förhärskande i modernismen). Denna hans sporre blir också hans akilleshäl som konstkritiker. Jag har ofta en känsla av att han pressar teorins mallar på konsten på ett hårdhänt och okänsligt sätt. Verken reduceras till illustrationer av teorin. Hittar han dem i verken är det bra konst.
Genomgående är därför hans texter om enskilda konstverk de minst intressanta. Ett av hans favoritexempel är Maya Eizins diptyk Mind of a Fool, som förutseende införlivats i Norrköpings konstmuseums samlingar.
Han ser det som ett exempel på en postmodernistisk hybrid, en blandning av en fotoreproduktion av ett klassiskt verk, ett avmålat tygstycke och en röd fyrkant. Att hela verket inte ryms innanför samma ram ser han programmatiskt. Men diptyker är inget nytt, inte heller att olika bilddelar ?tillsynes utan sammanhang? får bilda ett verk. Man kan lätt tänka sig en liknande komposition under surrealismen, eller som ett kubistiskt collage, för att nu bara ta ett par exempel.
När man läser hans texter samlade ser man vilken bra skribent han är; tydlig, stringent konsekvent och polemisk. Han väjer inte för någon av konstens centrala frågeställningar. Det råder ingen tvekan om hur han ser och vad han står för och vad man själv har att ta ställning till. Ingen annan konstkritiker under 80 och 90-talet har samma genomslag och betydelse.
Min egen inställning till postmodernismen är både konceptuell och obestämd till formen, precis som ett postmodernistiska konstverk ska vara enligt Lars O Ericsson. Min uppfattning är fortfarande i vardande och utmärks av den ?klyvnad? och det ?både och? som han ständigt och ständigt lika förtjust återkommer till som det nyas kännemärken. De flesta av mitt konstintresses hörnstenar finns trots rådbråkningen i modernismen.
Eller som han själv uttrycker det: ?Både och. Både drömfylld längtan och armerad desperation.?
Lars O Ericsson förde upp frågan om subjektets död högst på dagordningen, i polemik mot modernismens ibland romantiska anspråk på ?att uttrycka sig själv?. Men allt är långtifrån nytt.
Ola Magnell, en ?omedveten? postmodernist visste hur förhållandet mellan konstverk och skapare såg ut om redan på sjuttiotalet. Så här sjöng han i På Snespår:
?Det som kommer ut är inte du.
Det är ett konstruerat jag?
Publicerat i Norrköpings Tidningar 2001-06-28
Annons
BoBorg.se 