Don Giovanni – nypremiär -Kungliga Operan

Favorit i repris!

Men vilken favorit. Och vilken repris. Häromkvällen såg jag Mozarts Don Giovanni på Operan i Stockholm. Det var operaunderhållning av högsta klass. Jag vet banne mig inte vad jag skulle invända emot om även om jag satte på mig gnälligkritikerglasögonen. Tvärtom. De här tre timmarna gick på 10 minuter, och det är mitt tacksamma omdöme.

Dem här uppsättningen med regi och scenografi av Ole Anders Tandberg hade ursprungligen premiär 2014. Den tål sannerligen att slitas på. Nu till nypremiären  är det ny rollbesättning och allt känns fräscht.

När operan börjar har Don Giovanni förfört och lägrat över 2000 kvinnor i olika länder. Och han kör på, numera kanske mer på en mekanisk autopilot han inte kan koppla ur.

Vad handlar då den här operan om på något djupare eller mera metaforiskt plan. Kärlekens omättlighet? Nä, för Don Giovanni verkar det inte handla om kvalitativa känslor som kärlek , utan betäckarkvantitet. Och överkonsumtion går som alltid åt helvete, och drar andra med sig annat i sitt fall.

Man får, som nästan alltid på operan, hoppa över kvinnosynen. De tre kvinnorna älskar nog, men framställs som dumma och lättlurade våp. Men å andra sidan. Lovin eyes can never see.

Klassaspekten är som nästan alltid med i Mozarts operor. En greve gör som han vill och hans makt förblindar både honom och dem han möter. Ståndsprivilegier är lika gediget otrevligt då som nu. 

Det finns en handling som gör att det händer nåt hela tiden i den här operan; dramatiskt, sorgligt och roligt. Intet mänskligt är Mozart och hans librettist främmande, oavsett om de tycker om det eller inte. Och handlingen, så drastisk den är, har fullt schå att hänga med den infallsrika, nyanserande och häftiga musiken

För visst är det nåt visst med Mozarts musik. Alltid infallsrik, vacker, dynamisk och medryckande. När man hör den fantastiska ouvertyren tänker man att Mozart kunde sannerligen  berätta hela historien, lika bra eller bättre, utan ord eller handling. Men till det kommer alltså Lorenzo da Pontes actionfyllda berättelse.

Scenografin av Ole Anders Tandberg är banne mig genial i sin brutala symbolism. Kärleksmötena sker i en rad toalettbås. Det handlar inte om romantik utan krassaste könstömningar på löpande band, utan minsta romantik eller försköning.

Historien är i den här uppsättningen förflyttad i tid, så personerna har vår tids kläder. Ett viktigt regigrepp är att betjänten filmar med videokamera och att bilderna projiceras i storformat i fonden. Här ser vi tex våldets ansikten i råa och dokumentära närbilder.

Regin är kronometerexakt. Och tempot lämnar ingen tid för invändningar.

Och sångarna. Vilket gäng!

Jeremy Carpenter är verkligen Don Giovanni. Han levererar i alla lägen, bombastisk, insmickrande, charmerande, föraktfull. Och han är en baryton som tillfullo kan leverera Don Giovannis många sidor. Och han ger sin skitstövel både försonande och fördjävliga drag.

Donna Anna spelas av Vivianne Holmberg. Hon har energi och  dramatik i både spel och sång. Flera av hennes nummer tillhör föreställningens highlights. Hon är en sopran med mycket vackert målande koloratur när det behövs och ger extra känslodimensioner.

Sofie Asplund gjorde en kul roll som Zerlina som stolpar omkring i kortkort och högklackade platåskor. Jag har sett henne i flera olika roller och sammanhang, bl a på slottsopran på Läckö slott. Hon blir bara bättre.

Frågan om inte tenoren Klas Hedlund levererade  kvällens vackraste och mest innerliga skönsång i ordets bästa bemärkelse i Don Ottavios längtansfulla slutaria.

På slutet dundrade Lennart Forsén in med en bas full av mörker och sjöng Kommendörens aria med en känsloladdad tordönsstämma.

Musikaliskt har Mozartoperorna allt jag kan önska mig en operakväll som denna.

Kungliga Hovkapellet är sedan jag hörde dem spela Våroffer i Västerås konserthus för en tid sedan en av mina favoritorkestrar. Och den här kvällen under Dalia Statevskas ledning gav syn för sägen och mer till.

Till sist min enda egentliga invändning. För mig skulle detta ha varit en klockren operakväll om man sjungit på svenska. Att helas tiden sitta och titta upp i taket splittrar upplevelsen och den koncentration som en så väl genomförd föreställning som denna förtjänar.
BO BORG

Kungliga Operan Stockholm, fredag den 12 april 2019
Don Giovanni
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Text: Lorenzo da Ponte
Dirigent: Dalia Stasevska
Regi och scenografi: Ole Anders Tandberg
På scen: Jeremy Carpentier som Don Giovanni, Vivianne Holmberg som Donna Anna, Johanna  Rudström som Donna Elvira, Klas Hedlund som Don Ottavio, Markus Schwartz som Leporello, Sofie Asplund som Zerlina, Jens Persson som Masetto, Lennart Forsén som Kommendören
Publik: Fullsatt
Spelas 28 april och några speldagar i juni 2019