Var på besök på nyöppnade Nationalmuseum häromdagen. Ljust och fräscht inte tu tal om den saken. Och utställningarna som tidigare såg ut som en gulnad förkrigsupplaga av Nordisk Familjebok var nu försiktigt anpassade till vår tid. Väggarna är nymålade och ljus flödar in i lokalerna. Det är ju i tiden att ha olika färger på väggarna i utställningsrummet. Så det har man nu. Det ser nytt och mysigt ut. Det är väl ingen fördel för upplevelsen av den konst som visas. Men det har nyhetens behag.
En annan ändring är att man låter konsten och en del (överklass)konsthantverksföremål ses tillsammans. Dessa korskopplingar ger ett bredare perspektiv och vidgar vyerna något.
Man kopplar också gammalt och nytt. Jag var intresserad av en koppling mellan verk av Zorn och Peter Johansson jag fått tips om. Jag hittade dem inte i myllret. Jag frågade en salsvakt. Hon svarade artigt att hon inte visste, men hänvisade till informationsdisken. Jag gick dit och blev oartigt och tvärt bemött av personer som inte kunde ge mig den enkla information jag efterfrågade. Sådant ger ingen service- eller kvalitetskänsla.
Kul att man i konsthantverksdelen också ställt fram föremål ur ”vanligt folks” liv, som servisdelar och askkoppar. En nymodighet i tiden är att man i stället för informationsskyltar har nummer som kan förvandlas till information om föremålen om man använder en nerladdad app i mobilen. Opraktiskt, men modernt.
För mig var det särskilt kul att jag hittade några föremål som hade anknytning till min gamla och nya hemort. Det finns fler, men här tre som gladde mig.
Bland stolarna hittade jag en personlig favorit från Linköping. Det är framlidne möbelarkitekten Sigvard Håkanssons klarröda stol Tango. Formspråket utmärks av måttfull skönhet och harmoni. Man upplever perfektionen framsmekt i omtanke om den sittandes behov av både skönhet och funktion. Tango är en vision om den enkla självklarheten, och ett avklarat formstatement. Här på Nationalmuseum visas inomhusvarianten. Den finns också en utomhusstol i betong med inbyggd värme. Finns det en lågmäld kaxighet är det det Tangos uttryck är. Den är en haiku i möbelform.
Min andra personliga favorit hittade jag bland olika bruksföremål. I montern är den flankerad av Signe Persson Melins fyrkantiga sillburk och Gunnar Larssons askkopp. Oavsett hur stark omgivningen är syns den alltid ändå, Inger Perssons ikoniska tekanna, den som fick det passande namnet Pop. Den kom 1968 och ingick i en kollektion av tekannor och ljusstakar i klara tveklösa färger. Formen är närmast orientalisk med böljande former, som Alladins lampa med en lökkupol till lock. Färgerna förde tankarna till dåtidens modemecca, Carnaby Street. Sextiotalsplastens knallklara färger inspirerade till att pigga upp tusenårigt keramiskt hantverks och tetradition. Åren går men Pop-kannan har behållit sin fräschör. Den fick ett prestigefullt internationellt designpris 1969. Det kunde den få också idag. Quality never goes out of style!
I en annan monter står en skulptur av doktorn i konsthantverk Mårten Medbo. Den är en vasform som ser ut som en estetiserad potatispåse. En prestigefull kontext. Bredvid den står en modernistisk totempåle (ja kom på något bättre sätt att beskriva den hen som kan). Den är gjord av keramikern Marie Beckman. Hon sätter enkelheten i centrum. Som alltid är hennes arbeten stilfulla på ett stabilt skelett av geometri. De är handgjorda till varje del. Men i sin strävan att ta bort allt som slumpen kan bidra med har hon rensat bort alla handens avtryck och speciella uttryck. Resultatet blir en nästan maskinmässig finish fast färgen är matt och ytan ojämn, fast på ett jämt sätt förstås. Det är som hon kamouflerar sitt keramiska material i en strävan mot en objektivitet och personlig allmängiltighet i uttrycket. Och stiligt blir det. Och starkt personligt.
När Nationalmuseum öppnades 1866 var det en hypermodern byggnad.
Men tiden går och sätter sina spår i form av hårt slitage både på lokaler och museipedagogik. Nya idéer och nya preferenser om presentationssätt har förstås uppstått under de hundrafemtio åren Och till slut var det dags för en mera genomgripande makeover av lokalerna och sättet av visa konsten.
2013 stängde Nationalmuseum i Stockholm för en välbehövlig totalrenovering. 1 300 000 arbetstimmar och 1200 000 000 kr senare öppnade man igen. Ny teknik hade gjort det möjligt att öppna upp fönstren så att dagsljuset kan komma in utan att skada konsten. Och en ny färgsättning av utställningsväggarna, inspirerad av museets arkitekt August Stȕler, gör upplevelsen av lokalerna fräsch och uppdaterad. Och så har man (förstås) hängt om samlingarna. Den mest markanta skillnaden är att man nu visar möbler och konsthantverk tillsammans med konsten. Man har över 700 000 föremål att välja bland. Förutom konst från ungefär år 1500 till 1900 samlar man också konsthantverk fortlöpande.
Nationalmuseum har ingen avgift för besöket till de fasta samlingarna, men till tillfälliga utställningar, just nu pågår en om danska så kallat guldåldersmåleri som man tar en rejäl avgift för.
Det känns kulturpolitiskt oerhört viktigt att besöket på Nationalmuseum, och alla andra museer för den delen, är avgiftsfritt. Det här är svenska folkets samlingar så de ska naturligtvis inte vara ekonomiska hinder för någon att ta del av den.
Det var första gången jag var på det nyöppnade gamla Nationalmuseum. Jag kunde inte se en av den svenska samtidsdesignens absoluta klassiker, Pia Törnells Cirrus. Men jag utgår ifrån att jag ser den vid nästa besök…
BO BORG
Läs mer om Marie Beckman:
Zenit 2016, Galleri Anna H, Göteborg
Zenit 2007, tillsammans med Jussi Ojala
Nationalmuseum:
Byggnadens historia i korthet
BoBorg 