Pianotopografier av Kenneth Kvarnström – Vara konserthus

Det är mörkt i Vara Konserthus Black Box. Ett disigt ljus belyser en grå matta med nån sorts sand på. Några kuber i fonden. Rummet fylls av Nils Frahms fantastiska musik, ett spår från albumet Solo Remains. Hans pianospel är inledningsvis så stillsamt. Varje ton får ta sin tid att fylla sin både musikaliska och känslomässiga potential. Ett sällsamt lugn, en sorts tillförsikt, fyller lokalen och får oss att både öppna och skärpa alla sinnen.

Artisterna kommer in, svartklädda, bara händer och fötter syns. Deras rörelser är på ett sätt kongruenta med musiken. Deras kroppars språk är mycket fysiskt, men inte så kroppsligt som rörelsekonst ofta är. Kropparna är dolda bakom långbyxor och korta tunikor. Det gör rörelserna mera abstrakta, teckenlika, som om varje del vore del i en del i ett tredimensionellt kalligrafiskt flöde. Det markeras av att Kenneth Kvarnström själv står vid skärm och tecknar i ett fritt och livligt bildspråk, både lika föreställande och ickeföreställande som det nonfigurativa kan oscillera mellan. Ibland hänger han upp sirliga tecken mot en mörk vägg och ändrar deras inbördes ordning och mönster efter hur musiken och dansen utvecklas.  Musisk, rörelser och bild utvecklas tillsammans i en lyrisk progression.

 Ida Holmlund, Matthew Branham

Det finns ett lugn över rörelserna fast de är så energiska. Som om fjädrar spänns till en återhållen men högst påtaglig kraft. Rörelserna bygger upp snarare än utbrister. Ibland bryter rörelserna musikens eufoni. Andra gånger är det tvärtom. Och de bilder som skapas i bakgrunden bidrar med ytterligare en oöversättbar betydelsedimension som snarare förtätar än förklarar. Men det växer en säregen verkan ur ansamlingen av intryck från musik, mänsklig rörelse och bild.

För de fyra dansarna verkar inget omöjligt. Att allt verkar så självklart berör förstås på deras exceptionella skicklighet och kontroll. Rörelsesamspelet är sömlöst. Ibland är samtidiga gester i perfekt synkroni. Rörelser, musik, och bild utmanar varandra. Andra gånger speglar de och förmerar de varandra.

Verket kallas i reklamen för rörelsepoesi och föreställningen ger syn för sägen. Det skapar känslor man vill gripa om, men de utvecklas hela tiden mot nya djup, etablerar sig, men glider andra gånger gäckande undan.

Kuberna i scenens bakkant visar sig vara rekvisitalådor. En gång tar man upp små högtalare och några av dansarna går ut i publiken med deras spröda klanger.

Det finns många fantastiska scener. Som när två av dansarna tar sig in i samma dräkt. Och den trånga begränsningen öppnar mot en annan kroppsspråksdialekt.

Hur är det ens möjligt att genomföra den dans de gör med kroppen liksom ryckande i spasmer. Fantastiskt.

Matthew Branham, Ole Kristian Tangen, Anton Borgström, Ida Holmlund

I en scen bygger det ett korthus av metallringar som när det rasat byggs upp igen i dansens form.

En annan snudd på magisk scen var när Ida Holmlund satt i scenens bakkant med ryggen mot oss. Hennes svarta kläder smälte ihop med fondmörkret. Hennes vita armar fick själva skapa ett uttryck av böljande allvar på ett sätt som gjorde att allt annat försvann.

Föreställningen har namnet pianotopografier. Topografi handlar om att skapa fysisk form.  Här av musiken. Den här föreställningen sökta olika vägar mot något obestämt gemensamt som känns viktigt och angeläget. Jag får känslan av att musiken visat vägen.

Det finns något välbekant i Nils Frahms musik. Dess idiom där Jan Johanssonklanger liksom får möta Arvo Pärts andliga allvar och elektronisk oro är ett musikaliskt språk som talar till oss på ett speciellt sätt.

Föreställningen laddades av symboler. Som när man på slutet ställde upp ett antal figursågade figurer i scenens framkant och en av dansarna lade sig mitt ibland dem

Pianotopgrafier blev en omistlig upplevelse som finns andra språk som kan säga mer än orden. Inte minst med de synergier mellan dans, bildkonst och musik som skapades här.

BO BORG

Foto Sören Vilks


Kenneth Kvarnström är en av våra mest uppburna koreografer. Han har arbetat som ledare och koreograf för Dansens Hus och kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Han haft sitt eget K Kvarnström & Co och gjort verk åt flera prestigefulla internationella danskompanier.
Dansarna i den här föreställningen sägs vara några av de bästa i sin generation och det gav föreställningen många minnesvärda exempel på.

Vara Konserthus Black box 1 februari 2022
Pianotopografier
Koreograf: Kenneth Kvarnström
Musik( fråm albumet Solo Remains av och med Nils Frahm (förinspelad):
På scen: Mattew Branham, Anton Borgström, Ida Holmström, Ole Kristian Tangen, Kenneth Kvarnström
Ljusdesign: Maria Ros
Publik: så gott som coronarestriktionsfullt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s