Året var 1972 – Året är 2022, Skövde konstmuseum

Det där med ”samhällets kollektiva minne” är ett begrepp som är lika viktigt som det är komplext och halt. Visst vill vi ha ett. Och vi har arkiv, bibliotek och muséer av olika slag för att husera kollektiva minnen; samlingar i vardagstal. Och konstmuseer som vårt i Skövde t ex. Men vilka minnen hittar vi där? Och vems?
Ett konstmuseum ska förstås samla konst. Men vilka verk? Man kan tycka, och det tycker jag, att ett lokalt konstmuseum ska vara dom som införskaffar bästa/viktigaste/mest angelägna konstverken av de lokala konstnärerna. För dom måste förstås ha de bästa kunskaperna om det lokala konstlivet. Inget annat museum har rimligtvis det.

Men hur välja? Det finns inga objektiva kriterier. Om det funnes skulle dessa kunna samlas in och bli underlag för om inte rätt så åtminstone bra beslut. Men det finns inga.
Så svaret om insamlandet är att det blir som det blir. Museipersonalen väljer oväldigt utifrån de kunskaper och personliga preferenser de har.
Det finns en gammal tanke att vissa verk blir framtida klassiker. Så kan det kanske vara. Men omöjligt att veta vilka och varför. Jag tror att det är som med de fördigitala klockorna. Det går rätt när de går. Analogin skulle i så fall vara att samtidskonsten är rätt i sin tid. Men en fördigital klocka som stannat visar rätt två gånger per dygn. Så är det nog med de framtida klassikerna också. Rätt som det är känns dom rätt igen.

Skövde Konstmuseum redovisar sina inköp i en utställning och det tycker jag är mycket bra. Klart vi vill se vilken konst våra skattepengar gått till.
I år gör de det extra ambitiöst. De visar samtidigt vilka konstverk som köptes in för femtio år sedan, 1972. Det vidgar tankar och perspektiv.

Det är roligt att se 1972 års inköp. Man köpte det året in ett stort antal verk utförda i textila tekniker. De känns i motiven som barn av en annan tid. Om de är tidstypiska för tidigt sjuttiotal i konstskaraborg kan jag inte uttala mig om. Men när vi tittar på dem med vår tids preferenser känn de väl inte precis aktuella till innehållet. Det är i flera fall en gullig snällnaivism av den typ som Marianne Lindbergs stenskulpturer av leksaksdjur är tidsmässigt mer närliggande  exempel på. De textila teknikerna är numera på ett annat sätt en självklar del av samtidskonsten. Inköparna till vårt gemensamma minne tyckte att de var det som skulle köpas in konståret 1972.

Salmi Lindström Kling och John Thorgren

Fint att se en målning som John Thorgrens Middagsljus från 1970. Det är ett mycket fint naturmotiv som visar att det finns ett särskilt liv i det goda måleriet, då som nu. Den här starka målningen var omodern då och är omodern nu. Men vem bryr sig om vad som är modernt när man står inför ett drabbande konstverk. Och det är lätt att hålla med om att de verk som förvärvades av västsvenskar som Alf Lindberg, Lars-Erik Ström och Torbjörn Nolkrantz är intressanta förvärv.

Lars-Erik Ström och Rolf Wilhelmsson (t.v.) – Torbjörn Nolkrantz (t.h.)

Så är det anskaffningarna som går under rubriken Året är 2022. ”2020 fick pandemin oss att än mer sondera terrängen i vårt närområde och fokusera på att stödja det lokala konstlivet.” Bra, men bra märkligt att vårt gemensamma minne ska fyllas på med verk ”för att stödja det lokala konstlivet”. Det är väl deras verkshöjd och betydelse som ska gälla.

Alltnog. Här får vi se en samling nyanskaffningar. En del ska fylla på det som ”saknas i Konstmuseets samling”. En inte alltför spännande målning av Agnes Cleve är ett exempel. Jag antar att verken av Barbara Kruger oh Cindy Sherman hör till den här kategorin även fast jag inte riktigt förstår varför.

I den här utställningen har museet försett varje verk med en skylt som kortfattat berättar varför man valt respektive konstnär och verk. Det är ett mycket bra sätt att redovisa inköparnas preferenser och bevekelsegrunder. Den öppenheten bjuder in till dialog, instämmanden och opposition.

Det finns flera verk av internationella konstnärer. Inköpen är i flera fall resultat av kontakter museimännen fått vid sina tjänsteresor i olika länder. Ordet för dagen är glokalt. Skövde Konstmuseum i världen och världen i Skövde Konstmuseum.

Eric Magassa (överst) – Yuriy Kruchak (t.v.) Sigrid Wallskog (t.h.)

På samma sätt som inköpen styrs av subjektiva värderingar gör också vi besökares upplevelser det. Här möts olika uppfattningar om vilka konstverk som är viktiga att bevara i vårt kollektiva minne. Och så ska och måste det vara.
I flera fall har man köpt in flera verk samtidigt från en konstnär. Om man har begränsade resurser kan det vara att tänka på att vårt gemensamma minne blir rikare om verk av respektive konstnär köps in i olika tider för att visa utveckling och eventuell anknytning till olika tider.
Ingegärd Granberg har gjort sig känd som en färgstark bildvävare av rang. Här har man köpt in två expressiva små svartvita broderier. Fina dom också.

Ett särskilt intressant verk man anskaffat är träskulpturen Vandring genom kaos av Annika Wennberg. Jag minns hennes utställning på Galleri Lucifer som en av de starkaste de senaste åren.  Vilken benådad kombination av konstnärlig blick, hantverksskicklighet och beslutsamhet hon visar på olika uttrycksfulla sätt. Det här är en skulptur utöver det vanliga. I en tid när allt möjligt kallas skulptur bara för att det huggits i sten i uland eller gjutits i brons i Thailand, känns det fint med nån som tar ansvar för hela kedjan i sitt skapande, från idé till slutligt utförande.

En konstnär som har något speciellt att säga med sin konst och kan göra det.

Ingegärd Granberg (t.v) – Annika Wennberg (t.h)

Sigrid Wallskogs mandola ser jag som ett framsynt förvärv av ett centralt samtidskonstverk. Mandalan är en geometrisk symbolform. Den förekommer i olika andliga sammanhang.  Sigrid Wallskog har i det här verket gett mandolan ytterligare sprängkraft och politiska dimensioner i vår tid genom att låta den visualisera en del av historien vi gärna vill glömma. Verket vill lyfta fram en del av historien som vi gömt i vårt kollektiva omedvetna. Med här ligger det på golvet som en historisk matta som visar upp just det vi så effektivt sopat under mattan för att dölja och snygga till delar av vår solkiga koloniala historia. Det här är ett starkt verk med många tolkningslager både politisk och existentiellt.

Den här utställningen är intressant. Den är gjord på ett sätt som får en att fundera över vad som ska ingå i vårt gemensamma konstminne. Eller om tanken om ett sådant faller på sin egen orimlighet. Ett minne är ju inte något som är, det konstrueras. På nytt och på olika sätt i olika kontexter och skeden. Och man ser det olika i skilda tider och sammanhang. Skulle inte sådant diskuteras dog nog ett konstmuseum sotdöden. Men den här utställningen bjuder in och problematiserar.

BO BORG
Foto: Bo Borg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Skövde konstmuseum
Året var 1972
Året är 2022.
1 december 2022 – 12 februari 2023

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s