Den overkliga sanningen om Bob Hund–Vara Konserthus

Rockbyrackan, eller snarare popgatukorsningen Bob Hund var i Vara i lördags kväll. Och blev det inte fest så vet inte jag. Deras show var dynamiskt som ett par Klipschhögtalare för de vet att allvar och skämt förutsätter varandra som grönmögelost och pepparkakor.
En entusiastisk liten publik var helt med på varje omisskännligt, bobhundigt, småtramsigt, halvdjupsinnigt mellansnacksbabbel och framför allt de kakofoniska noterna. Men igen, det ena skulle inte ha funkat lika bra utan det andra. Nu det en lika egensinnig som oemotståndlig delikatess. Med detta har Bob Hund skapat sin egen nisch och sin egen plats i våra hjärtan. De förvaltar den så bra att ingen annan vågar sig dit.

Föreställningen som är på turné och gjorde ett så lyckat stopp i Vara Konserthus har fått namnet Den overkliga sanningen om Bob Hund. På bobhundska betyder det väl att sanningen är sann men de sannskyldigt berättade livshistorierna kan uppfattas som overkliga. Man kan se showen som en blandning av rockkonsert och pjäs. Det är en gruppterapi inför öppen ridå. Vems version är den rätta när de ska berätta om hur bandet bildades. Man har en snart trettioårig gemensam historia som grupp. Och i en sån kreativ konstellation uppstår förstås en speciell dynamik. Och många egokrockar. Det är klart att Bob Hund gör sin terapi inför våra ögon, även när de skäller på varandra.

De är maskerade i många scener. Det börjar i lånad sjuttonhundratalsrekvisita. Man tänker på scener i Milos Formans Amadeus med en Mozart som gör briljanta saker och fnissar galet.
I Bob Hunds föreställning handlar det om att göra det personliga bakom maskerna tydligare. Och fram träder ibland ett djupt allvar, som när en av dem berättar gripande om sin alkoholiserade mor. Sånt gör den i mycket komiska föreställningen tragikomisk.

Ett tema var frågan om demokrati. Och hur de ser att det är de långsamma demokratiska processerna där ingen får precis som de vill. Det är en del av att bandet fortfarande hänger ihop och de ser att det är metoden att hålla ett samhälle samman. Klokskap sagd med värme.

Deras retoriska babbel har drag av Robban Broberg, fast med turbo och hål i ljuddämparen. De vrider och vränger och vänder på orden. Och får ett att betyda nåt annat. De säger tramsigheter på ett sätt som får en att tänka efter och om.

Man kan se deras musik som ett kollektivt skapande av ljud och klanger. Jag har sett att deras musik liknats vid krautrock, eller kosmisk musik som tyskarna själva kallar den. Det är ingen musik jag alls diggar men i Bob Hunds version blir det aldrig tråkigt och jag gillar det, krautrock eller inte, skarpt. Det svänger på nåt oemotståndligt skevt sätt. Både text och musik är teatraliska på ett avväpnande sätt. De är individualister som syr ihop en alldeles egen musikaliska Jambalaya. De kallar det själva för folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Nä, Bob Hund taggar inte ner.

På omslaget till deras album 0–100 ser man ett märkligt stolshjul där varje hjul går åt sitt eget håll. Så är deras musik. Det blir vingligt, men det funkar. Kanske just därför.
Den här konserten var en fest för många sinnen. Allvarligt och roligt. Svängigt och rofyllt. Regin av Kajsa Giertz gör att de har bra timing så att skämten går hem. Helle Damgård stod för de extraordinärt galna kläderna och den coola scenografin.  

Bandet såg till att vi hela tiden var på tårna och ville vara med i varje musikaliskt och textmässigt lappkast. Ville dom att vi skulle klappa med i dubbelt tempo gjorde vi förstås det med glädje. När de hade nåt allvarligt att berätta lyssnade vi. Och tramsade de fnittrigt skrattade vi med. Bob Hund är rockmusikens bulldogg. De släpper aldrig greppet. Och publiken släpper inte Bob Hund. Bandet är en delikatess som ska avnjutas live.
Det blev förstås massor av applåder och inrop och extranummer. Jag gick leende hemåt med deras låt Tinnitus i hjärtat susande i mitt inre öra.

BO BORG

Foto: Bo Borg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Vara Konserthus
Den overkliga sanningen om Bob Hund, recensionen avser konserten den 11 februari 2023.
I Bob Hund ingår: Thomas Öberg, sång, Johnny Essing, gitarr, Conny Nimmersjö, gitarr, sång, Mats Hellquist, bas, Jonas Jonasson, synth,sång,  och Christian Gabel, trummor.
Manus till den här föreställningen:  Hanna Nygren
Regi: Kajsa Giertz
Kläder och dekor: Helle Damgård.  
Publik: Ett hundratal entusiaster

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s