Boken handlar om 4 bra landskapsmålare i första delen av förra seklet. Den har titeln Kvinnliga pionjärer. En pionjär är en ”person som spelar en aktiv roll i ett uppbyggnadsskede inom något (konkret el. abstrakt) område”. Och det hände nya saker i landskapskonsten vid den här tiden. Vi är vana att möta de manliga essen på det här området. Men varför stöter vi så sällan på kvinnorna som gjorde betydelsefulla insatser? När det gäller konsten finns de mera sällan, om alls, i konsthistoriska översiktsverk, museisamlingar, recensionen o s v.
Men nya tider, nya vindar. Konsthistorien är under ständig omförhandling, mer nu än tidigare tror jag. Så en konskanon blir inaktuell innan den är gjord. Man kan nog påstå att det i vår tid pågår en trend att ändra på schablonbilden av hur konsthistorien såg/ser ut. Många vill göra den mindre gubbig. Det pågår en kulturpolitiskt betingad konsthistorierevision. Och ska den få något värde måste den följas av en vetenskaplig. I arbetet med att lyfta fram kvinnliga konstnärskap som förtjänar större uppmärksamhet ser jag Prins Eugens Waldemarsudde inta en aktiv och vetenskapligt seriös roll.
I nya utställningen och boken Kvinnliga Pionjärer – Visionära Landskap går man på djupet med de fyra målarna Ester Almqvist (1869–1924), Anna Boberg (1864–1935), Ellen Trotzig (1878–1949) och Charlotte Wahlström (1849–1924).
De här bland allmänheten inte så kända konstnärerna var uppmärksammade av såväl kritiker, kollegor som publik i sin samtid. I flera fall hade de framgångar även internationellt.
Landskapsmåleriet befann sig i en brytningstid där gamla värderingar och uttryckssätt ifrågasatts och nya idéer kom in. Realismen ersatts av symbolism. Charlotta Wahlström och Anna Boberg blev företrädare för ett landskapsmåleri med symbolistiska förtecken. Kollegan Richard Bergh formulerade det både stringent och pedagogiskt: ”För att skildra vår natur hjälper det inte att bara öppna ögonen framför den, målaren måste också veta att stundtals sluta dem…”
Ester Almqvist och Ellen Trotzig drogs mot målerisk stilisering där måleriet självt hade en mer framträdande roll i den framväxande postimpressionismens anda.
Anna Boberg var en bred begåvning som förutom måleriet bl. a skrev librettot till en opera och en självbiografi. Hon fastnade för Lofotens vintriga landskap som hon besökte och målade många, många gånger. Hon skildrar ofta mäktiga, hemlighetsfulla bergsformationer. De är snötäckta och snön ger henne möjligheter till en form och färgspel som känns annorlunda och exotiskt. Hennes sätt att fånga ljusets nyansspel i snön är subtilt anslående.
Ester Almqvist gjorde målningar i flera stilar. En del är mycket välkomponerade och fint, men konventionellt, målade. En målning av en novemberplöjning från 1914 är gjord i ett vanGoghskt och mycket dekorativt manér. Hennes penselskrift är genomarbetad, fast på olika sätt. Hon utforskar skilda sätt att disponera motiven och lägga på färgen. Hennes målning Familjegrupp från 1909 för tankarna i stil och stämning till Hammershøis berömda gruppbild Fem porträtt på Thielska Galleriet. Senare gör hon målningar där landskapet och en abstrakt komposition båda står och väger obeslutsamt på ett beslutsamt sätt. Hon blir alltmer lojal mot måleriet självt på ett sätt som pekar framåt.
Charlotte Wahlström gjorde stämningsfulla ofta karga landskap. ”Aldrig ska jag förstå dem som talar om den själlösa naturen. Som om icke varje grässtrå, varje träd hade en själ.” sa hon programmatiskt. Och visst känns det som om det finns något mer än det ögat ser. Hennes landskap är lågintensivt, men påtagligt laddade av känslor. De tycks ha kommit till i ett möte och samspel mellan inre och yttre landskap, mellan observation och introspektion. Hennes uttryck skiftar och ibland kan man känna igen Eugen Janssonblå vyer eller Richard Bergskimmer i ljungen.
I Ellen Trotzigs landskap finns det alltid något bortom bergen. I en av dem finns till och med Guds öga gestaltat. Det känns som hennes landskap är mångtydiga som viss poesi. Man ser att det finns något mer. Två målningar på ett folkvisetema är att ett helt annat slag. Det är mollstämt dekorativa i ett nästan Carl Larssonskt manér.
Ellen Trotzig, Folkvisan, 1913. Olja på duk, 135 x 74 cm.
Malmö Konstmuseum. Foto: Helene Toresdotter/Malmö Konstmuseum.
Det är fint att få lära känna de här målarnas konst. Vad jag kan minnas stötte vi inte på någon av dem i de akademiska konsthistoriestudierna. Det påpekas på flera ställen att de liksom kommit bort ur konsthistorien trots att de var minst lika skickliga och framgångsrika som en del av sina manliga kollegor. En förklaring är att patriarkatet har haft makten och problemformuleringsprivilegiet och favoriserat de sina. Det ligger nog mycket i det. En annan tanke är att konsthistorien premierar dem som bryter gränser och utmanar konventioner. Jag ser inget nytt eller normbrytande i de här konstverken vare sig i form eller innehåll som skiljer ut dem. Det gäller förstås i lika hög grad många av de samtida manliga konstnärerna. Så när man ska ge exempel på olika uttryck i landskapskonsten kan flera av de här målningarna vara lika bra som många av de manliga som hittills utgör kanon.
Boken innehåller genomarbetade essäer som stryker under den tes som konstverken själva är. Jag uppskattar verkligen Waldemarsuddes konstvetenskapligt gedigna presentationer av de här kvinnliga pionjärerna och rekommenderar den här genomarbetade boken.
BO BORG
Översta bilden: Charlotte Wahlström, Solglans, odaterad. Olja på duk, 82 x 125 cm.
Göteborgs konstmuseum. Foto: Hossein Sehatlou/Göteborgs Konstmuseum
Klicka på bilderna om ni vill se den större. Fungerar ofta hos boborg.se
Bok: Kvinnliga pionjärer – Visionära landskap, Ester Almqvist, Anna Boberg, Ellen Trotzig, Charlotte Wahlström
Författare: Karin Sidén, Eva – Charlotta Mebius, Martin Sundberg, Birte Bruchmüller
Foto: många olika, enskilda och institutionsfotografer
Förlag: Prins Eugens Waldemarsudde
ISBN: 978-91-86265-61-8
Boken är också utställningskatalog till utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde med samma namn.
Utställningstid: 4 mars – 20 augusti 2023
BoBorg.se 