Numera är det så att anrika Skaraborgssalongen visas i Skövde Konstmuseum inte varje, utan vart tredje år. 2023 är ett sådant år. Det står i informationsmaterialet att årets salong är ”En spegling av en tid med drömmar och oro.”, och vidare ”att det blir uppenbart i konsten att vi lever i osäkra tider.” Men är inte alla tider det!? Av samma material framgår att det varit ”fantastiskt roligt och givande” att sitta i juryn.
Jag gillar salonger. Mitt huvudintryck är att den här salongen är kul att gå i. Jag gick ett par timmar och det går det åt. Det är ju en jätteutställning med många olika uttryck och tekniker och den bergochdalbana i kvalitet som ligger i en salongs förutsättningar, som kanske t o m är dess usp. Allt möjligt i en salig blandning som det ska vara på en salong. Juryn väljer anonymt som individuella bilder (eller serier) i egen kraft. Inte riktigt allt är väl anonymt för här finns verk av konstnärer vars verk ser ut som de brukar och därför är lätta känns igen. Men det känns inte för mig som om det har någon betydelse. Alla val är på sitt sätt subjektiva. Kvalitet är en social konstruktion. Och här är det förstås juryn som konstruerar. Så det är mer en tillfällighet om man upplever en salong som bra eller inte. Nån egentlig helhet finns inte och så ska det vara. Det gäller förstås givetvis även de exempel som jag lyfter fram i den här recensionen.
I utställningen finns ett par fina skulpturer av Stig Seipel (f 1955). Han skär i trä på ett imponerande sätt. Hans bilder visar att hantverkskvalitet är väl så viktigt som ”koncept”. Och har man som Stig Seipel idéer man vill ådagalägga och dessutom kan utföra dem på ett sätt som tillför kvaliteter då blir det bra. Riktigt bra.
Stig Sepel — Nils Ekberg
Så kommer ett par målningar av Nils Ekberg (1955). Det är en sorts måleri man ofta ser i vår samtid. Föreställande utan att föreställa något. Glatt och positivt och fräscht uttryck. Spännande att försjunka i. De här bilderna kan framtidens arkeologer tidsbestämma fram vår tid med.
Frida Smedberg (1983) är en tecknare av rang. Hon visar med humor, skarp blick och säker hand att svartvit teckning kan vara väl så målande och färgstarkt som andra tekniker. Imponerande.
Tony Abrahamsson — Frida Smedberg
Tony Abrahamsson (1954) är representerad med bl. a en grov och rå cementpall. På sitsen ett mosaikmönster som gör att den som sätter sig får Fantomens märke i baken.
Av de välkända äldre finns vad jag skulle kalla mycket typiska verk av respektive Marie Beckman, Per Brandstedt, Anette Magnusson och Göran Magnusson som fasta punkter i det lokala konstlivet. Och gott så. Många av de andra bra äldre konstnärerna finns inte med. Det ingår i en salongs förutsättningar att vi inte får veta om de refuserats eller helt enkelt inte brytt sig om att lämna in. Men en undrar ändå.
Marie Beckman (överst) — Anette Magnusson (t.v.) — Per Brandstedt (t.h.)
Per S Bo Dega (1960) visar en serie små målningar med busiga och fria abstrakta mönster med liv och puls i både färg och form.
Per S Bo Dega
Vid en kortvägg står en mäktig installation av vävstolsdelar och garnspolar av Sigrid Wallskog (1977). Den är intressant både till form och innehåll. Den blir en både varm och intelligent hyllning till den ”förspillda kvinnokraft” som förstås aldrig varit förspilld, men innehåller så mycket kraft. Det är en stark hyllning till mamman som samlade på trådar och en demonstration av hur hantverket och dess material också bär andra sidor och i sig bär en konstnärlig potential som kan tas fram av en skicklig konstnär.
Sigrid Wallskog
Anette Sjölander (1963) visar här tre verk i ett starkt och uttrycksfullt måleri. Det märks att det handlar om en konstnär som vill mer och annat än traditionellt tavelmåleri. Här finns tre målningar, alla med rubriken ”jag”. Det är självporträtt där fokus ligger på det inre.
Skulle jag välja en favoritmålning på utställningen bleve det Strange Wheather av Anna Norvell (1976). Den är en blinkning till Magritte som innehåller både humor och rörelse. Allt är inte vad det synes vara tycks den säga. Bilden visar en person, inte som hen ser ut, men kanske hur hen känner sig. Och målningen har karisma.
Anna Norvell — Geert van der Vossen
En annan favorit är skulpturen av Geert van der Vossen (1978). Han visar ett gammeldags värmeelement som får midjan indragen, kanske av energisvångremspolitik. Jag ser en varm kommentar till energibristens följder. När ett konstverk bärs av uppfinningsrikedom, formkänsla, intelligens och humor då kan det bli så här bra.
Det finns en utmärkelse som heter Salongen+ Den går till ett verk som juryn ”gillar litet extra”. Det är tre videoprojektioner av Christian Quinteros Soto. De har bastu och bad som tema. Människan bakom klädernas kamouflage. Det är en skövdekonsthallstypisk installation. Tv skärmar, stillsamma bilder och småfilosofiska textsnuttar.
Det var kul att gå här i Skaraborgssalongen 2023. Tryggt och utan omskakande överraskningar. Nya och nygamla konstuttryck var man ser. Den utmärks av den där trevliga gottochblandatkänlsan som kan göra en Salong till en utställningarnas lätta och lagoma lördagsgodis för brett konstintresserade.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Skövde Konstmuseum
Skaraborgssalongen
Utställningsperiod: 25 maj – 26 augusti 2023
Årets Jury: Gyrith Gustafsson, kursansvarig på Skövde Konstskola, Eric Magassa, konstnär från Göteborg, Katja Beckman Ojala, konstnär från Skara, Thomas Oldrell chef för Skövde Konstmuseum
Årets statistik: av 213 ansökningar från hela landets antogs 110 verk. Dubbelt så många kvinnor än män är uttagna.
boborg.se 