Konstnärsparet m.m. Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer lever valda delar av sina liv i offentligheten. Inte minst genom hennes publicerade dagböcker framstår de som ett slags konsten Lady och Lufsen där han outtröttligt serverar ICA:s färdiglagade köttbullar och sockerfri äppelpaj och det är fotboll på TV i deras liv mest varje dag. Där och i alla möjliga andra sammanhang framstår Carl Johan De Geer som en helt igenom genomsympatisk person. Vad skulle livet för oss årsrika varit utan hans textiltryck. Jag blir glad varje gång jag tänker på deras kombination av hans charmiga kreativitet, utåtriktade nytänkande, färgstarka skaparglädje och konsthantverksmod i sin tid. Hans bildkonst är nåt annat, men det är inte den det handlar om här.
Han har kommit med en ny bok. Den heter Fläckar och han säger att det är en ”roman om mig själv.”. Och det är den. Den är en blandning av sånt han hittat i minnet och sånt han hittat på. Och minnet är ett grumligt vatten och man vet aldrig vad man får på kroken där. Så kanske bättre att skarva på.
Han själv träder fram i en underhållande blandning av explicit och implicit. Det är en rolig bok om dittenochdatteninfall där han själv i verkligheten och diktad är den röda tråden, eller för att anknyta till bokens titel, de röda fläckarna. Boken har collagekaraktär. Och den formen passar De Geers impulsiva flöde. Det handlar om associationsbanor som hör drömmen och dagdrömmen till i en godmodig folkhemsanarkism. Han går till exempel in i ett tänkt Ture Sventon rum därtill lockad av en uppläsning av Helge Skoog. Där stöter han på affischer han målat ”… i den stil jag är bäst på. Pastischen. Imitationen. Förfalskningen…”. Som när han målar in sina eviga älgar i storverk ur konsthistorien där han skapar bilder som bygger på en speciell blandning av hötorgskonst och konst. Alltid med en intellektuell glimt i ögat verkar det.
Boken innehåller många skrönor. När han var kock i Albanien och träffade Enver Hoxha. Eller berättelsen om när bokens jag är förföljd av agenter som verkar tro att han är agent. Och när den rivningskåk han huserar i sätts i brand. Några tankar om fotografiet. Det är skrivet med en underfundig stil och innehåll som gör att man som läsare aldrig kan känna sig riktigt säker. Och det är bra för den aktiva tillägnelsen och läsupplevelsen. Ibland tänker jag på sådant (enligt mig) kvasiintellektuellt gagg som Claes Hylinger och Magnus Hedlund hade i radion back in the day. Och som jag minns med välbehag och värme.
De älgmålningar som är fakta i Carl Johan De Geers konstnärsliv finns också i fiktionen. ”De målningar som från början varit humoristiska blev alltmer mekaniska och stereotypa och kalla. ”, skriver han. En sådan är bokens omslagsbild.
De Geers ambition sägs här vara att skriva utan metaforer. Om man inte menar att en berättelse i sin helhet är en metafor. Men som han också skriver ”Du kan ju läsa mellan raderna. Koden är enkel”. Och så är det. Men den är svår också. Den dialektiken ger en vital och intressant läsupplevelse.
Umgänget med Carl Johan De Geers konst har oftast en grundton av kravlös trivsel. Och så är det här också.
BO BORG
Foto: Lars Epstein
Bok: Fläckar – en roman om mig själv
Författare: Carl Johan De Geer
Omslag: Bäck Studio
Förlag: Kaunitz – Olsson
ISBN: 978-91-89603-76-9
PS
Carl Johan är verksam inom alla möjliga konstnärliga områden som film, TV, foto, bildkonst och litteratur. Så här skriver han i Fläckar: ”Jag har varit duktig som barn, och fortsatt med det under hela mitt liv som konstnär. Duktig! Vad är det för bra med det? Känns som ett misslyckande. Vara duktig! Fy Fan.”
Jag som haft mycken glädje av hans duktighet vill anmäla avvikande mening.
D S.
boborg.se 