Det första en ser när en nu kommer in i Lidköpings Konsthall är en målning av Susan Gillhög bakom en skulptur av Amalia Årfelt. Målningen föreställer en interiör. Bildspråket är föreställande i den meningen att en kan identifiera ett bord, en stol, en krukväxt. Den är målad i en så hög färgskala att det avbildade slutar att vara avbildning och blir ett mönster eller en metafor. Inte symboliskt eller för något annat. Men för sig själv på något avigt vis. Ljuset känns exotiserande.
Den skulptur med en katt som motiv av Amalia Ålfelt som står framför och tittar på oss känns konventionellt avbildande, möjligen litet försnälligande. En förstår att den gulliga katten blir förskräckt över det märkliga rummet i målningen och vänder ryggen till. Rummet känns så främmande med sina starkstämda kontraster i målningen. Det är dekorativt men på ett onaturligt sätt.
Här finns mycket för er som gillar mycket färg i välbekanta motiv som förkonstlats bort från det naturliga för andra preferenser.
Den här utställningen känns som julens obligatoriska Alladinask. Entydiga, okomplicerade och intensiva intryck. Men det är tillrådligt att ta litet i taget annars blir det överväldigande när det är så här maxat och mycket.
Amalia Ålfelt visar flera djurskulpturer här. Den är snälla djur. Ibland är deras miner förmänskligade. Det ser rart och välgjort ut. På golvet ligger en enhörning. För den som vet är den en symbol för godhet renhet. Och den placeras in i naturen här med konstens prerogativ genom att den ligger på en grön matta. Verkets storlek gör skulpturen till ett imponerande hantverksprojekt. På ett annat ställe visas en sjöfågel tillsammans med några växter. På en sten därjämte sitter en groda med en gyllene krona. Det funkar i den sagokontext konstnären tycks vilja skapa. Snällt och mjukt, utan djup eller undertext som jag kan spåra. Det har mera hemslöjdsfeeling.
Hennes måleri bärs av samma stil- och motivideal. Jag har sett det välvilligt jämföras med Henri Roseaus. Jag kan inte se den korrespondensen. Här saknas hans lekfulla humor och esprit. Och sammanhanget är ett annat nu. Men det är godmodigt utan bildmässigt vassa kanter eller skärpa. Bäst är i mina ögon en målning med en groda som sticker upp huvudet genom en vattenyta och har händerna (heter det så på en groda?) uppstuckna genom vattnet och de har brutit ytan så ringar bildas. Den är omgiven av symmetriskt ordnade blommor och blad. En kul bild.
Susan Gillhög gör interiörer och några stilleben. Föremålen känns välbekanta, men jag har aldrig sett dem så här.
Färgskalan är speciell och artificiell. Det är tryck i målningarna. De tränger sig fram som om de hade något angeläget att säga. Oklart vad. Men ibland är hur det sägs viktigare än vad som sägs. Hennes motiv känns för mig som exotiska glimtar från en värld där de boostade färgerna gör att en ser tingen i annat ljus.
Jag är tveksam till om det är en lyckad kombo att ställa samman Amalia Årfelts och Susan Gillhögs konst. Det blir litet för mycket too much. De många färgstarka godbitarna i deras respektive målerier konkurrerar snarare än de hjälper fram varandra.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Konsthallen, Lidköping
Med Liv och lust i en mörk tid
Amalia Årfelt
Susan Gillhög
Utställningsperiod: 2 december 2023 – 5 januari 2024
boborg.se 