Intertext är begreppet som pekar på att inget verk står för sig självt utan alla finns i ett nätverk av hänvisningar till andra verk och kontexter. I konstsammanhang handlar det oftast om influenser och idéer från andra konstnärer. Konsten tar sin näring från konsten och trivs bäst med sina likar. Den gängse konsthistorien skrivs med inomkonstliga referenser och fasta punkter.
I de utställningar jag sett med verk av Emelie Liljebäck har hon valt en annan väg. Hon har fokuserat sitt skapande att behandla aspekter på kvinnors (hand)arbete och hur man sett och ser på det. Hon vill uppvärdera det och ge det den respekt det förtjänar, men sällan fått. Nya utställningen på Lidköpings Konsthall heter För lång och trogen tjänst och fördjupar arrangemanget med statens hedersbetygelse till trotjänare. Det handlar om det skapande, oftast gjort av kvinnor, som inte upptäcks av den konstnärliga radarn. Och som helt enkelt inte ingår i, eller får vara med i, konstvärlden. Deras sammanhang är livet i vardagen. Det kan handla om broderade dukar och handdukar, vävda gardinkappor och löpare. Värvet är då att göra vardagsvaran vackrare. Att pryda och förgylla vardagen. Ofta handlar det om en estetik som inte passerar konstpolisens eklut. Men de var viktiga i folks liv. Trots att det var så viktigt var det liksom inget särskilt med det, särskilt inte för konstens signifikanta aktörer. Men det var ju det det var. Det vill Emelie Liljebäck lyfta fram och visa med sina arbeten.
Emelie Liljebäck tar en av sina utgångspunkter i knypplade och broderade arbeten som tiden och modet sorterat bort. De ligger i högar i secondhandbutikerna och kostar just ingenting. Och som alltid, och särskilt i de här fallen, är en ekonomisk värdering inte sättet att bedöma värdet av vare sig det estetiska eller hantverksvärdet.
Tänk så mycken kärlek det finns ackumulerat i den här folkliga hemslöjden. Det handlar här inte om den statsstödda ”finhemslöjden”. Hos oss som sett våra morsor och deras morsor ta vara på varenda ledig stund för att utifrån bästa förmåga, och den var ofta förvånansvärt stor, handarbeta väcker sådana loppisfynd ibland starka känslor. Jag minns med värme hur min mamma varje gång hon fick en stund över tog fram stickningen.
Högskoleutbildade Emelie Liljebäck jobbar i sin konstnärliga praktik vidare på knypplade arbeten och broderier hon köpt på second hand för att markera sin respekt och vilja till gemenskap med sina hantverkande systrar i tidigare generationer.
Hon tar sig an sina funna objekt med stor respekt och omsorg liksom under devisen; Äras den som äras bör och inte blivit det.
Så hon ger de okända hemmakonstnärerna medaljer för lång och trogen tjänst. På en vägg i utställningen hänger 252 medaljer. De är gjorda som en hyllning till personer som människor tyckt behövde hyllas för det de gjort. Deras namn projiceras som en sekvens på en vägg. På en annan hänger medaljerna. Medaljbanden är bitar av folkliga textilier som Emelie Liljebäck fållat upp fint. På Medaljens åtsida finns bilden av en av de kvinnor som handarbetat långt ifrån offentligheten, men vars arbeten prytt och gjort hemmet trevligare. Runt hennes bild står utmärkelseorden; För nit och redlighet i rikets tjänst. På reversen ståt det; Till alla händer som alltid arbetar. En medalj till var och en av de nominerade. I utställningen finns också en stor jättestor medalj med en blank kopparskiva. Där kan du spegla in din egen bild.
I utställningen finns fler symboliskt gestaltade klockor. De står på 12 minuter över fyra. Förstår jag rätt är det den tid klockan stannar för kvinnor om både män och kvinnor ska ha lika lön till klockar 17. Det syftar till den där jävla löneskillnaden som är en skam ännu in i vår tid som tror sig vara upplyst. Den där klockan har stannat i orättvisa och den måste igång direkt. En av de stora klockor hon gjort har sin urtavla utskuren ur skivan från ett gammalt köksbord. Låsen är av bordets iläggsskivor. Bandet är av broderade loppisfynd, det som ”förståsigpåare” i konstbranschen bullshittande kallat ”förspilld kvinnotid”. Här får Emilie Liljebäck omsorgsfullt valda föremål att bli betydelsebärande. Nu i överförd bemärkelse. Här blir hennes eget narrativ format och gestaltat av de funna föremålen. Hemmet har historiskt varit kvinnornas sfär (och fängelse). Offentligheten männens. Här får kvinnornas arbete revansch när de väl och omsorgsfullt valda föremålen fås att berätta i en konsthall.
Jag hoppas att den här klockan hamnar i någon offentlig miljö där de här tankarna behövs och kan göra nytta.
Det här är en utställning med få föremål som laddar utställningsrummet med många bra tankar. Hellre få ord och fyndiga, än många och myndiga tycks vara Emelie Liljebäcks utställningsdevis. Det blir långt mellan föremålen, men tätt mellan tankarna.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Lidköpings Konsthall
För lång och trogen tjänst
Arbeten av Emelie Liljebäck
Utställningsperiod: 13 januari – 24 februari 2024
boborg.se 