De röda lamporna vid GöteborgsOperans entré lyste segervisst vid entrén. Det var alltså fullt hus på premiären på premiären av den nya uppsättningen av Richard Wagners opera Den Flygande Holländaren.
Det är en opera med en musik som är fullkomligt knockande. Och en story som är dummare än tåget. Scenen är full av kvinnor som är klädda som bimbos. Och de uppför sig lika ytligt och tramsigt som den barbiedocksparad de utgör här. En scen ,med en uppblåsbar Barbara, förstärker objektifieringen av kvinnan.
Wagners kvinnosyn i den här historien är genomgående ett hån. Vi får hoppas att den här uppsättningen på ett vill ironisera mot vår tid biancaytlighet. Men det blir i så fall mera i teorin och i programmet än på scenen som jag ser det.
I centrum står Senta. Det är en kvinna som blir förälskad i myten om en fördömd man. Och trots att hon aldrig träffat honom vill hon rädda honom med sin ”trohet”, ett begrepp som på något underligt sätt är en synonym till kärlek i den här historien. Och, spoiler alert, som alla riktiga operakvinnor dör hon självuppoffrande för hans skull. Här finns också en girig pappa som säljer sin dotter till äktenskap med en med förlov sagt sunkig man han inte känner och som hon aldrig sett. Vad ger ni mig för den Wagnerska kvinnosynen!? Och hur ska en göra något som har bäring på vår tid (ja egentligen i alla tider) med en myt som denna.
Ja men, det är väl en saga!? Visst. Men om den ska fungera som allegori vilka är då des implikationer på vår tid? Och hur gestaltas de på scen. I den här uppsättningen sägs det handla om klimathot och miljöförstöring (det finns tunnor i scenografin). Visst, miljöförstöringen är dödlig, skitig och ond som spökgestalterna som kliver ur gifttunnorna på slutet. Greppet känns för mig som om de vill kamouflera operans verkliga historia genom att måla läppstift på grisen.
Kan en bortse från det råpatriarkala och den sunkiga kvinnosynen får en förlora sig i den här operans fantastiska musik. Men då får en ha förmågan att skilja på den odelbara kopplingen mellan form och innehåll.
Efter de dryga tio minuternas ouvertyr har Wagner redan vunnit på musikalisk knockout. Vilket precisionsorkestrerat fyrverkeri av musikens egen förmåga att skapa stämningar som övergår i känslor som gestaltas på ett sätt bara den bästa musiken kan. Och bra blir bättre.
Vilka helt oemotståndliga körpartier det finns i den här operan. Och så bra GöteborgsOperans kör tar sig an dem.
När Holländaren gör sin entré och sjunger sin första aria känner en direkt den Wagnerska musikens kraft igen. Vilken sångare basbarytonen Craig Colclough är. Och han har en scenutstrålning som inte ens hans exceptionellt fula kläder kan skyla.
Tenoren Kjertil Støa gör sin hopplöse loser Erik levande. Först bedyrar Senta sin kärlek och senare när han förlorat kampen om henne mot Holländaren anklagar han bittert henne för löftesbrott. Att han skildras som en androgyn tillför inte berättelsen något annat än distraktion. Det är inte för hans egenskaper och person Senta inte älskar honom utan för att hon är besatt av en annan man.
Basen Mats Almgren tillhör en av mina (många) favoriter i GöteborgsOperans fasta ensemble. Han levererar med emfas den elegante penningkåte manschauvinist som är en viktig bricka i den här operans spel.
Föreställningens centralpunkt är sopranen Åsa Jäger. Vilken sångerska! Med sin fantastiska röst går hon all in i sin tragiska figur. Vilken suverän gestaltningsförmåga hon har i sin röst. Och vilken dynamik. I en duett sjunger hon så kraftfullt att en har svårt att höra hennes eminente kontrapart. Åsa Jäger är en Wagnersångerska av allra bästa märke.
Medans föreställningen pågick var jag helt förlorad i musiken, den sceniska dramatiken, orkesterklangerna och dramat. Det är först efteråt tankarna om textinnehåll och kvinnosyn kommer upp. Föreställningen griper alla sinnen mens den pågår.
Jag tänker att det är högsta betyg till den här förtätade och dramatiska uppsättningen av den Flygande holländare på GöteborgsOperan.
BO BORG
Foto: Tilo Stengel
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Den flygande holländaren, recensionen avser premiären den 17 februari 2024
Musik: Richard Wagner (1813 – 1883)
Libretto: Richard Wagner
Dirigent: Allesandro Talevi
Scenografi: David Hohman
Kostymdesign: Pascal Seibicke
Ljusdesign: Marco Guisti
Medverkande: Mats Almgren (som Daland), Åsa Jäger (som Senta), Craig Colclough (som Holländaren), Kjertil Støa, (som Erik), Katarina Giotas (som Mary), Daniel Ralphsson (som Dalands styrman)
GöteborgsOperans Orkester, GöteborgsOperans kör. Och många statister.
Publik: Fullsatt
boborg.se 