Det finns årtal som har särskild nimbus och har blivit fasta punkter i historieskrivningen. Franska revolutionens år 1789, kommunistiska manifestets utgivningsår 1848, ryska revolutionerna 1917. De har inneburit stora förändringar och är omgivna av en aura, positiv för några, negativt för andra.
Året 1968 har blivit en symbol, en orienteringspunkt när man ska tala om det förflutna. Det är ett sådant årtal som ofta används för att markera viktiga händelser som lett förändring. Vi som är gamla nog för att ha varit med kände då att det var nåt nytt i luften. Upplevelsen för många unga var att mycket fast förflyktigades och att allt liksom var i rörelse.
Historikern Martin Ericsson har i boken 1968 – revolternas år tagit sig an uppgiften att se hur det egentligen står till med den saken. I boken går han igenom de ”stora” händelserna det året och ser vad de fått för vikt i politik och samhälle.
Spoiler alert. Ser man till fakta och händelsers effekter hade det årets kanske inte den stora betydelse som de har i många gamla proggares romantiserande minnen. Jag uppfattar att hans bok menar och för i bevis att många av de fenomen som förknippas med 1968 dessutom har mer att göra med tidigt sjuttiotal.
Det är förstås svårt att säga exakt när de vänstervindar började som omisskännligen började blåsa i proggarnas långa hår. Men det blev nåt nytt i mångas sinnen och medvetanden. En ny tidsanda var på gång.
Poeten Petter Bergman skrev i dikten 2o december 1967 om en konfrontation mellan vietnamaktivister och polisen:
”För om Sverige är vad jag trodde det var:
en lite fumlig välvilja, ett försök,
en essä i det goda samhället:
vad hade hästarna, piskorna och batongerna
där att göra då?”
Den dominerande bilden av 1968, menar Martin Ericsson skiljer sig från det som faktiskt hände. Men visst blev konfrontationerna fler. Politiken flyttade till del ut ur sammanträdesrummen. Martin Ericsson menar att vi måste förstå tre saker för att förstå vänsterradikaliseringen; Vietnamkriget, den nya vänstern och den kinesiska kulturrevolutionen.
Även kristna radikaliserades och en domkyrkoockupation skedde i Uppsala. Men det fanns också en högerradikalisering. Högerextremister som Demokratisk allians var aktiva. En del av deras medlemmar och sympatisörer blev senare aktiva medlemmar i Contra, Bevara Sverige svenskt och Sverigedemokraterna.
Kårhusockupationen i Stockholm är symbolen för Sveriges 1968. Ett välbesökt möte handlade om en universitetsreform med fasta studieplaner som av många betraktades som en inskränkning i studenternas rätt att läsa vad de ville. Olof Palme kom dit och försvarade reformen. Men studenterna var inte nöjda och ockuperade sitt kårhus. Efter några demonstrationståg på stan stannade den av och studenternas önskade samhällsomvandlingen stannade upp ”en händelse vars betydelse för den socialistiska revolutionen knappast kan underdrivas.” skriver Martin Ericsson och lämnar historikerns saklighet och blir ironisk.
Sverige skulle spela en Davis Cupmatch mot apartheidstaten Rhodesia. Arrangörerna trodde att det var lugnare att spela matchen i Båstad, men vänsterfolket samlade protestanter från stora delar av landet. Det blev hårda konfrontationer som stoppade matchen. Och efteråt kom en våldsam och handgriplig motreaktion från ortsbor och bilburna högeraktivister. Det var snart glömt. Det som blir kvar är en av den svenska proggens sämsta låtar; Stoppa matchen med Hoola Bandoola Band.
Boken redovisar och analyserar flera exempel på aktioner från vänstern. Att säga att vänsterradikaliseringen berodde på den extremism och sekterism som växte fram blir fel, visar Martin Ericsson. Han låter extremvänstergrupperna stanna i glömskan. Hans enda exempel i boken är den så kallade rebellrörelsen, den värsta avarten av vad maoismen kunde föra med sig.
Det hände också mycket inomparlamentariskt. Socialdemokraterna radikaliserades och fick egen majoritet i valet. Men Vänsterpartiet Kommunisterna tappade samtidigt halva sitt väljarunderlag. Många menar att det berodde på Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien som skedde det året. Det blev inte VPK som fångade upp vänstervågen. Extremvänstern hördes mycket, men fick aldrig något inflytande över samhällsutvecklingen. KFml fick 0,5% i andrakammarvalet. Vänsterradikaliseringen ökade sedan på sjuttiotalet men det skedde en avradikalisering av kampmetoderna.
Martin Ericssons slutsats är 1968 var mera en mansrörelse som drömde om andra sorters revolutioner som inte blev av.
I boken för han fram tanken att andra vågens feminism hördes inte så mycket under 1968. Men det är den vänsterrörelse som fick bestående betydelse och resultat; som fri aborträtt, smärtlindring vid förlossning, rätten till barnomsorg och annat. Och kampen om jämställdhet pågår fortfarande.
Martin Ericssons bok är forskning med folkbildningsambitioner. Den är rappt och lättsamt skriven utan demagogi och större åthävor. Och den påminner om mycket som vi som var med glömt och som de som inte var med behöver veta.
Författaren Martin Ericsson är Historiker vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit om upplopp och kravaller i Sverige i Den bråkiga staden (2019). Han forskar om svensk rasism och rasbiologi i boken Vetenskapen som försvann (2023).
BO BORG
Porträttfoto Emma Wikström
Bok: 1968 – Revolternas år, i serien Sveriges dramatiska historia
Författare: Martin Ericsson
Förlag: Historiska media
Omslagsbild: Lennart Gullberg/Bilder i syd
Författarfoto: Emma Wikström
ISBN: 978-91-8050-420-1
boborg.se 