Anna-Lena Lodenius vet vad hon vill och syftar till. Redan i förordet till sin bok Spionjakt i folkhemmet skriver hon: ”Min ambition är att skicka en påminnelse om de risker som finns i tider av krigshot och visa på vad som kan gå förlorat om vi väljer att alltid sätta säkerheten i främsta rummet utan att fundera över konsekvenserna för demokratin och yttrandefriheten”.
Det är viktiga frågor som kräver bakgrund och fakta om diskussionen ska bli meningsfull.
Det är femtio år sedan IB bomben briserade. Vi som var med minns det som om det var i går. Tidskriften Folket i Bild/ Kulturfront avslöjade att det fanns en hemlig spionorganisation, IB, i folkhemmet som inte bara spionerade i utlandet. Den spionerade i stor skala på svenska medborgare med vänstersympatier.
Innan hade det bara varit misstankar om det där snokandet. Jag minns att det innan berättades att fredliga vietnamaktivister med olika partisympatier i Örebro ville testa om de var avlyssnade. De fejkade att de skulle demonstrera en kväll. De gjorde en telefonkedja (det här var långt före mobiltelefonernas tid). Ringde varandra och samtalet innehöll bara en plats (Örebrokuriren) och ett klockslag. Sen åkte de dit och kollade på alla poliser, uniformerade och civilklädda, som tydligen lyssnat och visste och därför var på plats.
Med avslöjandet av IB och dess verksamhet fick man svart på vitt att det förekom en systematisk övervakning av folk med vänsteranknytning. En uppgift säger att det handlade om drygt 100 000 registrerade. Enligt Fib/Ks avslöjanden skaffade IB dessa uppgifter via traditionell spaning, men också genom inbrott, avlyssning och genom att infiltrera till exempel de Förenade FNL-grupperna. Det mesta förnekades först kategoriskt av de högsta ansvariga, alltifrån Olof Palme, försvarsminister Sven Andersson och ÖB. Palme ville förlöjliga avslöjarna: ”De här gossarna har läst för mycket indianböcker och för många dåliga agentromaner.” Många utredningar som sedan följde visade tvärtom att avslöjandena i huvudsak var riktiga.
Det behövdes förstås en visselblåsare (jag minns inte att det begreppet var i schwung vid tiden det begav sig). Tre namn är i huvudsak förknippade med avslöjandet. Journalisterna Peter Bratt, Jan Guillou och IB tjänstemannen Håkan Isaksson som blåste i varningsvisslan och lämnade det mesta av materialet. ”Vi (Peter Bratt och Jan Guillou, mitt förtydligande) var kolportörer och verifikatörer av dom uppgifter som Håkan lämnade.”
Fib/Ks artikelserie och Peter Bratts bok är klassiska grävjobb som gjordes på en litet oberoende tidskrift utan de stora drakarnas resurser. En liten tight grupp kunde avslöja infiltration och olaglig åsiktsregistrering. Och att förment neutrala Sverige genom sin IB till exempel låg bakom ett inbrott på Egyptens ambassad för att skaffa uppgifter till Israel och USA.
Det som borde ha blivit ett tryckfrihetsmål med FiB/Ks chefredaktör Greta Hofsten som åtalad, gjordes i stället till ett spionmål. Och de tre avslöjarna dömdes till ovillkorliga fängelsestraff. Utredningar och senare bedömningar menar mest att det i stället borde ha varit företrädare för IB som borde lagförts och dömts.
IB:s kopplingarna till socialdemokratiska partiet verkar vara en ljusskygg historia som varit svår att sätta fokus och förhörslampa på. Men boken ger fakta och underlag. Tage G Pettersson som haft många höga uppdrag i socialdemokratin formulerar den vanligaste ståndpunkten: ”Att socialdemokratin och övriga demokratiska partier i Sverige, ville slå vakt om vår frihet och demokrati och ha uppsikt över vad de svenska kommunisterna bör berömmas och inte kritiseras och inte svärtas ner”.
Trots att Jan Guillou hade den minsta rollen verkar det som han var den som tog sig den största fjädern i hatten. När Anna-Lena Lodenius senare fråga Peter Bratt om han ångrar något kring avslöjandet är det inte det. Med ett undantag. Hon sammanfattar: ”Det enda han kan komma på är att han involverade Jan Guillou.”
Senare fick Guillou sparken från Fib/K. Enligt Jan Stolpe, en av hans kollegor där, genomgick Jan Guillou en personlighetsförändring efter fängelsevistelsen. Stolpe menar att han blev ”hög som ett hus” och skulle hädanefter mytologisera hela IB-avslöjandet och sin roll i detta.
Anna-Lena Lodenius är journalist och författare. Hon har skrivit ett femtontal fackböcker där hon specialiserat sig på religiös och politisk extremism. Bland hennes senaste böcker märks Svart på vitt om Sverigedemokraterna 2022.
Spionjakt i Folkhemmet är en gedigen genomgång av IB affären och några av dess signifikanta aktörer. Den verkar oerhört välresearchad och ger ett tillförlitligt intryck. Hon har gjort massor av intervjuer med inblandade och tycks ha läst många, många utredningar, PM, protokoll och annat. Inget relevant blad tycks hon ha lämnat oläst och analyserat. Hennes dynamiska prosa tillsammans med det högintressanta materialet gör boken till en veritabel bladvändare som går lätt att läsa trots att det är en lunta på strax under 400 sidor text som vilar på en faktagrund som genererar 650 noter.
Vi som var med på den tiden trodde och tyckte högljutt att vi visste så mycket om det här. Här får vi konstatera hur litet vi visste ändå. Och nu så mycket viktigt vi glömt. Sånt rättar den här boken till. Det här är populärvetenskap av bästa märke.
BO BORG
Foto: Helena Lehmus
Bok: Spionjakt i folkhemmet – Ett halvsekel med IB-affären
Författare: Anna-Lena Lodenius
Förlag: Historiska Media
ISBN: 978-91-8050-335-8
boborg.se 