Ska en konstfilm handla om konsten eller konstnären? Båda tycker stjärnregissören Wim Wenders som gjort dramadokumentären om konstvärldens kanske allra största fixstjärna just nu Anselm Kiefer. De är båda i åttioårsåldern. Titeln med bara konstnärens förnamn markerar att den handlar om en konstnär som är ett hushållsnamn över hela världen och att han och filmmakaren är vänner.
Filmen kommer nära Anselm Kiefer och öppnar den vägen hans arbetsprocess och konst.
Det är nåt märkligt med Anselm Kiefers bildvärld. Hans verk borrar sig in i krigets och nazismens Tyskland. Han väjer inte för att ta tag i dess fulaste och mest uppslitande sidor. Hans gestaltningar, motiv och konstverk är överväldigande stora. Många av hans målningar är större till formatet än Picassos Guernica. Det gör att hans anspråk betvingande. Hans verk spränger bort historiska skygglappar och åskådliggör historiska sår som inte kan läka. Han sätter historien i kontakt med det existentiella, men också med myterna på ett storslaget sätt. Ibland via poesin.
Hans konst har gjort ett makalöst segertåg över världen.
Vi får inblickar i hur han arbetar och hur han som en av världens rikaste konstnärer har möjligheter att genomföra, och genomför, enorma konstprojekt när han arbetar på sin enorma arbetsplats i Frankrike vars storlek kan mätas i många många multipler av fotbollsplaner. Där finns enspökstad av torn han byggt. De står där som om de vore historiska lämningar. Filmen låter oss följa med ner i hans märkliga tummelsysten. Vi får komma in i kolossala byggnader där han arbetar med och förvarar sina konstverk. Det känns nästa surrealistiskt att se en konstnär som måste cykla i en av ateljébyggnader för att komma till de olika delarna. Och längs cykelvägen står hans enorma målningar. Han har en skylift för att komma år att måla på hela ytan. Och vi får se märkliga scener där han bränner ytan på sina målningar med eldkastare medans hans assistenter släcker när han är färdig. Och hur hans spiller smält bly ur stora behållare på stora verk som ligger på golvet. Miljön med dess rester av gammal industri spelar med i skapande och uttryck. Han menar att dess kaos blir konst när den ranas in i ett rum eller en ram.
Vi får möta Anselm Kiefers konst och den miljö den kommer till i. Men får inget veta om hans familj eller många medarbetare. Men vi får veta hus han inspireras av poesi, främst Paul Celans dikter och vi får höra musik som är viktig för honom. Filmen innehåller historiska inklipp. Vi får se Anselm Kiefers minst sagt omdiskuterade projekt där han i sin fars uniform gör nazisthälsning (den är förbjuden i Tyskland) på olika platser. När han kritiseras genmäler han att han hur skulle han (född 1945) veta hur han skulle ha stått politiskt då. Och det vill han visa på ett drabbande och självutlämnande sätt.
Jag tänker att hela den här konstprocessen kräver en stab av medarbetare. Men just inga av dem syns till i filmen. Filmen ger den romantiska bilden av det ensamma och starka geniet.
Filmen är en dramadokumentär. Vi får se dramatiserade scener med konstnärens som barn och som ung. Wim Wenders verkar vilja visa barndomsminnen och hur de relaterar till dagens konst och konstnär. Hur till exempel de överväldigande solrosfälten i barndomen kommer igen som förtorkade vanitassymboler i den vuxne mannens konst.
Jag rekommenderar den här filmen. Inte minst för de tysta närbilder på viktiga konstverk som är mycket svåra att få se. Många av hans konstverk ingår i enskilda samlares konstförvärv. Så var t ex hela den enorma utställning som kom till Artipelag i Stockholm i ett halvdussin stora långtradare häromåret en enskild ägares egendom.
Filmen för en närmare en av samtidskonstens viktigaste konstnärer och hans utopiska konstprojekt.
Anselm Kiefer själv tycker man ska se filmen i 3D. Det ger nog ännu fler dimensioner till konstverken så det kommer jag att göra så fort jag får tillfälle.
BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Film: Anselm
Regi: Wim Wenders
Filmen hade Sverigepremiär den 1 mars 2024 på utvalda biografer runt om i Sverige. Jag såg den på Lidköpings Folkets Hus den 22 mars 2024.
P S. Se min recension av Anselm Kiefers utställning på Artipelag 2022. Den har ett annat perspektiv i att den utgår ifrån den konst man fick se och inte som Wenders porträtt ifrån Kiefers egen bild av dem.
boborg.se 