Anselm Kiefer – Artipelag

Det är inte utan att man kommer att tänka på Dantes ord om inträdet till inferno: ” I som här inträden låten hoppet fara” när man går in i Anselm Kiefers jätteutställning Essence -Eksistence på Artipelag. Här finns inte en levande färg bara förtorkade blommor vars skönhet vissnat bort, vågor som stannat i sin rörelse och berg som liksom löses upp i rinningar.  Färgen är tjock och sprickig. All metall är rostig, material som bly, salt och sjukgult svavel känns som giftiga färgklickar i jordfärgerna och det mattsvarta och det dött vita.

“Give me back the Berlin wall
Give me Stalin and St. Paul
Give me Christ
or give me Hiroshima

Destroy another fetus now
We don’t like children anyhow
I’ve seen the future, baby
It is murder”

Allt är bättre än framtiden, även det djävligaste vi kan komma på, menar Leonard Cohen i sången som heter The Future. Och att både historien och framtiden är lika tröstlöst överdjävliga tycks Anselm Kiefer mena med sina bilder. Både då och det kommande är i hans bildvärld förött och dött. Han får till och med natthimlen att tappa sin magi och stjärnglans och reduceras till sina koordinater.

Jag ser de här bilderna på olika sätt. Dels som gestaltningar av klimatkatastrofens framtida mardröm. En kommande tid av död och aska. Kiefer är född i Tyskland 1945 och uppvuxen i det vid den tiden totalt sönderbombade landet. Kanske är hans bildvärld och uttryck en syntes av den ödsliga historien och den glädjelösa framtid han förutspår.

Anselm Kiefer är en av de mest omtalade och hyllade konstnärerna i världen idag. Trots att han har ställt ut i de största och med prestigefyllda sammanhangen över hela världen har hans verk inte tidigare visats i Sverige.

Men nu visas på Artipelag en gigantisk utställning med ett knappt femtiotal verk. Formaten spänner mellan mycket stort och enormt. Verken, som krävde ett halvdussin långtradare till sin transport ingår i en privat samling. Det finns sannerligen rika personer med ofattbart stora och dyrbara konstsamlingar. För visst har konsten på den här  internationella superstjärnenivån mycket med pengar att göra också. Kanske mest tänker jag ibland, kanske smittad av Kiefers svartsyn.

Jag har några disparata men starka personliga minnen av Anselm Kiefers konst. En gång för längesedan såg jag ett stort krigsflygplan i bly utställt som en udda fågel på Konstmässan i Sollentuna. Jag frågade galleristen Sten Eriksson varför han visade ett så dystert verk i konstmässoglammet. Han svarade att han ville visa att det fanns en gallerist som kunde hantera ett verk för en miljon. Även protestkonsten var och är spekulationsobjekt.

En annan gång såg jag ett Kieferverk i form av bokhylla med väldiga böcker i blyplåt på ett museum i Oslo. Jag blev helt knockad av upplevelsen av det både billigt och bokstavligt tunga verket.

Häromåret såg jag en gigantisk målning av Kiefer som upptog en jättevägg på Guggenheimmuseet Bilbao. Det är det verk som etsat sig fast av den mäktiga upplevelsen.  En målning som fyller. upptar och fyller ett helt rum och sinne har jag inte upplevt sedan jag såg en övermäktigt stark Rothkomålning många år tidigare.

Men nu tillbaka till Artipelag.
Det är råstarka verk man får se. Konstnären själv menar att han tänker i bilder och att hans tänkande får näring av viss poesi får vi veta. Det står också några poetnamn på några av målningarna och några har fått titlar efter diktrader. Det ger ingen ingång till bilderna för mig. Vi är alla liksom Kiefer inspirerade och berörda av litteratur. Men det är hur dessa upplevelser ger sig till känna i bildkonstnärens verk som är det intressanta. Den kopplingen blir här för subtil här där inget uttryck i verken är lika subtila som  en ishokeytackling som skulle ge matchstraff.

Men här finns många verk som drabbar starkt. Hela utställningen är som ett mörkt och hotfullt åskväder där blixten lyser upp och slår ner ibland.

Här finns ett stort blykrigsplan monterat på en död duk. På planet är döda förtorkade solrosor monterade. ”You can send me dead flowers to my wedding “, sjunger Rolling Stones i en sång om knarkträskets elände. Solrosen symboliserar förnuft och framgång, ibland till och med lycka, på blomsterspråket. I Kiefers värld är dom dödare än döda. I en skulptur i en monter har Noaks ark gått på grund i ett vattenlöst vatten. Och ur arken står döda blommor upp.

Flera av bilderna innehåller syftningar till religion och myter. Här finns flera rostiga krigsskepp som liksom flygande holländare tycks dömda till lika ändlösa som tröstlösa färder där de rostar och förvittrar på sin väg mot undergången.

Här finns en gigantisk målning med en typisk Kieferbakgrund. Framför duken hänger en repstege. Jakobs stege. Förbindelselänken mellan himlen och jorden. Stegen hänger mot en matt vy. Visst kan man ändå få det till ett möte mellan mörk himmel och blygrått hav. I bildens förgrund hänger en repstege som kanske är Jakobs. Men oavsett om nån kunde gå uppför eller nerför den finns verkar det inte finnas nåt att hoppas på.

Den kanske mest symboltunga (alla är tunga) bilden är väl ett stort träd som ligger med uppdragna rötter och har bara döden framför sig.

Det finns vågskålar i några verk, sådana som Justitia avbildas med.  Men vad hjälper det vilken skål som väger tyngst när den ena är fylld med salt och den andra med svavel.

Man kan fundera över konstnärens syfte med bilderna. Vill han oss något. Skrämma oss till handling för att motverka katastrofen? Eller handlar det om förfallsromantik, att visa att dystopin har en estetisk sida? Och varför är verken så stora? Knappast för att hålla dem borta från konstmarknaden? Den samlaren som lånat ut verken har ju köpt dem. Det finns en marknad även för becksvarta storformatsdystopier som gör att sammanhanget känns surrealistiskt

Anselm Kiefer sammanfattar själv väl upplevelsen av den här svartsynta utställningen:
”Jag rör mig åt två håll samtidigt-mot det förflutna och mot framtiden. Ruiner tillhör faktiskt framtiden. Ty allt som är kommer att försvinna.”

Det här är verk som är omöjliga att glömma eller bli färdig med.

Samtidigt med den här utställningen har Kiefer en stor utställning i Venedig.

Det blir en dyster vistelse på Artipelag den här gången för oss som inte kan skilja verkens utseende från deras innehåll. De enda ljuspunkterna och källorna till optimism är det vackra landskapet man ser genom fönstren.

BO BORG

Foto: Bo Borg

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se

PS. Entréavgiften på den här utställningen är 395 kronor. Alldeles åt helvete om det finns kulturpolitiska ambitioner och man vill sprida viktig konst till bredare grupper. 395 är hårda bud som håller många borta. Det märks dock inte på besöksantalet säger Artipelags ledning.


Artipelag
Essence-Eksistence
Anselm Kiefer
Utställningstid: 4 juni 2022 – 8 januari 2023

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s