En variant av Petra Revenues roman Närmare nu finns också i en långfilmsversion under titeln Porträttet. Båda är pinfärska när detta skrivs. Den yttre storyn är densamma som i romanen. Men en film blir förstås något helt annat.
Konstnären Henry bestämmer sig för att ringa upp sin gamla förälskelse Iris efter tio år. Han vill måla hennes porträtt. Hon, författaren Iris har just drabbats av en hjärtattack men bestämmer sig ändå för att tacka ja till förslaget.
Porträttet är ett kammarspel. De två vilsna själarna blir varandras terapeuter. De samtalar om sin relation och jämför sina minnen. Och tänk så olika två personers minnen av samma händelse kan vara.
Hela handlingen utspelas i en vacker ateljé. Den inre handlingen finns i samtalet, i orden. Hela dramat finns i interaktionen. En dags samtal som är intressanta och dramatiska. Samtalet är realistiskt skildrat. Men en del av dialogen känns stundom mer litterär än naturlig. Andra stunder upplevs den som naken och hudnära. Det handlar om kärlek med förhinder där de älskande försöker förstå den andre, men framför allt sig själv.
Att som Petra Revenue pröva en historia både som litteratur och film är ett högintressant projekt. Jag har läst boken (se min recension på boborg.se) och med största intresse och har sett filmen så en jämförelse känns oundviklig. En förfaren och hyllad författare och en filmare med erfarenhet av olika sidor av filmproduktion har tagit chansen att gestalt samma story i olika medier som i grunden har helt olika förutsättningar. Och man märker direkt att det inte blir samma historia fast det är det. Jag tänker på Andy Warhols tanke om att ”the media is the message”.
Boken har inte bara samtalet, utan också de samtalandes tankar om det de säger och sånt de inte talar om. Till det kommer i bokfallet en allvetande författare som kommenterar och lägger till rätta.
I filmen är förutsättningarna helt andra. Här sker allt på ytan och det som sker under den ska också materialiseras framför våra ögon och därifrån ta sig in i tankarna utan att vägledas av annat än det skeende som vi ser utspela sig. Känslorna ska uppstå i oss och inte formuleras av någon annan.
Det finns mycket i den här filmen att tycka om och ta till sig. Inte minst beror det på att man inte tar några enkla vägar. Ett skeende som det här sker för oss i publiken i personernas liv och tankar via deras ansikten, gester och åtbörder. Det finns ett avsiktsfullt manus men det är upp till skådespelarna att göra det levande.
Malin Morgan spelar Iris. Hon är en skicklig skådespelare som kan göra sitt ansikte och gestalt till en scen. Där ser vi alla de motstridiga känslor hennes rollfigur bär och hanterar på det där oförenliga sätt vi människor försöker få ihop i våra liv.
Lars Andersson gör Henry en person med en självkännedom, eller snarare bristen därpå som den här dagen lägger idaga. För oss, men frågan är om den gör det för honom. Han gör sin Henry till en person med en romantisk syn på livet och framför allt på konsten.
Jag tycker mycket om bådas spel. Men dialogen och skeendet känns för mig ibland litet för litterärt och konstruerat. Men ändå känner jag mig engagerad i Iris och Henrys ävlan.
Det är drabbande, och det är förstås en stor kvalitet med den här filmen, att man hela tiden blir fångad av skeendet och dess nyanser.
Det är en film med många närbilder på ansikten. De skickliga skådespelarna har förmågan att låta känslor av tvekan, förvåning och kval fylla situationen med liv och drama. Och mycket av filmens kvalitet bygger på att det fungerar så bra. Det finns många scener i det här dramat som hugger till och biter sig kvar.
Mötet skildras rakt av. Det interfolieras av en del mera poetiska bilder. Det finns en bukett rosor i rummet. Och återkommande ser vi hur blad singlar ner och sjunker ner i vatten. Det är vackra och svårmodiga bilder som här blir en metafor för minne och glömska som lever sina egna liv. Det finns också scener med konstnärer som arbetar och söker sig fram mot sitt motiv med intuitiv målmedvetenhet. Det ger en koppling mellan konst och liv.
Filmen hade sluten förhandsvisningspremiär på Hagabion i Göteborg den 5 april. Och på Folkets Hus i Lidköping, stadens oomstridda kulturhus, kunde vi efter inledande frukost se den första öppna förhandsvisningen dan efter. Petra Revenue var närvarande och introducerade och Folketshuschefen AnnaCarin Öman ledde ett samtal med bra frågor efteråt. Det blev ett förstklassigt arrangemang!
BO BORG
Foto: Bo Borg
Folkets Hus Lidköping den 6 april 2024
Film: Porträttet
I rollerna: Malin Morgan och Lars Andersson.
Manus: Petra Revenue (bygger på hennes roman Närmare Nu, Stevali Förlag: 2024. Finns i bokhandeln från den 24 april 2024))
Regi: Golaleh Azad och Petra Revenue.
Foto: Fabian Engström, Undervattensfoto: Tobias Dahlin
Klipp: Golaleh Azad.
Musik: Björn Knutsson Text till musik: Karin Blixt.
Ljuddesign: Anders Billing.
Ljudteknik: Sara Alexandersson.
boborg.se 