Så blev det dags för den utlovade överraskningen vid vernissagen på utställningen Alla tårar rinner ihop med Jenni Laiti, Lada Soumenrinne och Sata Taas Collective. Och den var sannerligen väl värd att vänta på.
Det blev mörkt i stora utställningssalen. Vi såg mest bara några lodrät ställda färgade lysrör. Där i mörkret trädde en råstark urkraft fram. Det var ett framträdande av Sara Parkman tillsammans med Hampus Norén. Hennes röst och persona kan sannerligen bringa ljus. När hon sjöng fanns ingenting annat. Vilken intensitet. Vilken total närvaro.
Hon är en stark och personlig sångerska. Ibland gick hon också loss på fiolen. Hampus Norén lät sin tramporgel ligga finstämt poetiskt i bakgrunden, ibland nästan som en bordun.
Sara Parkman fackas som folkmusikartist. Och visst finns det en sådan klangbotten. Men det är bara början. Jag upplevde inget historiserande eller musikarkeologiskt traditionstraderande trots att orkestreringen den här kvällen var fiol och tramporgel. De starka känslor hennes musik framkallar känns helt samtida. Den söker sig inåt snarare än bakåt. Det här att ropa sin plåga och oro ut i det okända är nog tidlöst.
Jag upplever drag av laddad gåtfullhet som är både tydliga och dunkla. Det känns som i hennes värld då och nu har mer gemensamt än det som skiljer. Jag lånar en strof av Van Morrison som ger sig till känna:
”We were born before the wind
Also, younger than the sun
‘Ere the bonnie boat was won
As we sailed into the mystic.”
Tankarna passade också fint i den här utställningen med inslag av samiska myter.
Hennes musik förde oss in i ett musikens ingenmansland och ingenmanstid. Allt var mörkt, musiken, hennes kläder och omgivningen. Men hennes röst och sånger var som en svetslåga som skar hål på mörkret. Ibland öppnar det mot tröst och hopp. Andra gånger mot ett mera nyanserat mörker.
För den här musiken finns inget bästföredatum, snarare ett bästefterdatum. För den växer och en växer med den. Det är stor, mörk och episkt. Sara Parkmans musik startar processer, vilket en vill eller inte.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Skövde Konstmuseum den 18 april 2024
Sara Parkman, sång, fiol
Hampus Norén, resetramporgel, sång
boborg.se 
Har hört Sara Parkman några gånger, både i större och mindre arena. Det har varit mäktigt, och fantastiskt. Sara förnyar tradition och går vidare.
GillaGilla