Låt mig börja med att presentera Pierrot för hen är en centralfigur i den här föreställningen. Hen är en fiktiv karaktär kommen ur den italienska commedia dell’arte – traditionen. Genom århundraden har han blivit en ofta på olika sätt använd figur i scenkonst. Han är väl egentligen varken man eller kvinna, eller är det både och!? Det är det hen står för som är det viktiga. Pierrot i ljuset av Bach är att hen är vitsminkad i ansiktet och har vida lösa kläder. Och att hen är en sorgsen och naiv clown och som sådan nästan en arketyp ofta använd i de mest skilda sammanhang.
Föreställningen Pierrot i ljuset av Bach kunde inte börja bättre. Det är en nåd att få höra Bachs cellosvit nr 1 bra spelad live. Och här satt cellisten Kerstin Andersson på ena scenkanten och spelade den fantastiska musiken iklädd en tveklöst djupröd klänning. Musiken interfolierades av uppläsning av strofer ur dikten Pierrot Lunaire av Albert Giraut (1860–1929). Dikterna i sviten tar upp teman som kärlek, våld, död, religion och mycket annat. Allt i dialog med månen. Till Bachs stillsamt suggestiva cellomusik visades ett skuggspel på stor skärm med två dansare. Det var mycket artistiskt gjort i ett oavlåtligt poetiskt flöde laddat av de speciella uttryck som uppstår när skuggorna transformera kropparna till tvådimensionella tecken. Ögat och örat blandade sina uttryck till något tredje, det där åtråvärda ingenmanslandet där både musiken och kroppsrörelserna tillsammans blev till något nytt att upptäcka bland upplevelsernas vita fläckar.
Efter paus fick vi uppleva en uppsättning av Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med texten nu på tyska. Musiken framfördes av en så kallad Pierrotensemble, så kallad efter de instrument Schönberg krävde för den här musiken. Det är en kvintett bestående av piano, violin/viola, flöjt klarinett och cello. Och framför allt en exceptionell roll och rolltolkning av koloratursopranen Kerstin Avemo.
Arnold Schönberg tonsatte dikten Pierrot Lunaire och ett av skälen till att han gjort det är att den försätter Pierrot i en rad situationer där han kan visa olika sidor i sin komplexa karaktär. Pierrot är en mångbottnad figur som fungerar bra både med Bachs sjuttonhundratalsmusik och Arnold Schönbergs expressiva wienskolemusik från tidigt nittonhundratal.
Schönbergs Pierrot Lunaire är en sällan spelad klassiker. Det finns inga enkla eller publikfriande inslag, men upplevelsen är kanske just därför desto mer belönande och tillfredsställande.
Det är ett märkligt verk som fortfarande känns nytt och prövande fast det är över hundra år gammalt. Musiken är atonal, men Schönberg hade vid den här tiden inte börjat använda sin tolvtonsteknik. Både texten och musiken är mycket expressiva. Och en förstår att det krävs musikaliskt nytänkande (som känns fräscht även idag) för att ge det rätt konstnärlig dräkt. Sångstämman är skriven som så kallad talsång. Det är en blandning av dramatiskt tal och sång som blir både och och ingendera men desto mera. Det krävs en exceptionell artist för att levandegöra de många uttryck och känslor som en här rollen rymmer. Tilltalet går från viskningar till rop, från kättja till ensamhet, från olycka till eufori. Allt i den speciella kontext som det innebär att skildra en som är mångalen, som har månen som sin samtalspartner och publik.
Texten är på tyska och fylld av vad jag uppfattar som romantiskt psykologiserande, som med konsten som medel förklara underliggande strukturerna i det mänskliga psyket.
Det kräver ett utspel vokalt och kroppsligt som spelar över det vanliga utan att bli överspel. Kerstin Avemo gör rollen totalt övertygande. En dras genom henne in i Pierrots speciella värld. Scenerna håller en fascinerad och fången. Och en följer med hennes Pierrot på fascinerande musikaliska och dramatiska upptäcktsfärder.
Kerstin Avemo står förutom att vara huvudrollsinnehavare för idé, koncept och regi av den här uppsättningen. Den här rollen kräver största scennärvaro, speciellt skådespeleri och framför att en förstklassig sångerska. Kerstin Avemo är suverän i rollen och iscensättningen är urstark.
Det är när en möter en artist och en uppsättning som denna det känns självklart att skriva konst med stort K.
BO BORG
Foto: Tito Stengel, Cellosvit av Bach och Lennart Sjöberg, Pierrot Lunaire
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
GöteborgsOperans Skövdescen
Skövde Kulturhus den 25 april 2024
Pierrot i ljuset av Bach
Före paus:
Cellosvit nr 1, G dur, strofer ur Pierrot Lunaire
Idé, regi, koreografi: Annika Lindqvist
Medverkande: Kerstin Andersson, cello
Annika Lindqvist, Vadim Nunes Belousova, dans
Scenografi: Thomas Johansson
Ljusdesign: Niklas Elfvengren
Efter paus:
Pierrot Lunaire
Melodram av Arnold Schönberg (1874–1951), baserad på diktsamling av Albert Giraud
Medverkande: Kerstin Avemo som Pierrot
Musiker: Karin Holm, piano, Øyvor Volle, violin, viola, Sabine Daniels, flöjt, Rosa Maria Campoy Espin, klarinett, Hampus Linderholm, cello
Instuderare och musikaliskt ansvarig: Karin Holm
Regi och koreografi: Annika Lindqvist
Ljusdesign: Niklas Elfvengren
Spelperiod: 25 april – 16 maj 2024
boborg.se 