Världen är bra liten ibland. För några år sen dök en av populärmusikens mest respekterade instrumentalister upp i Mariedals slott vid Kinnekulle. Han hade sin berömda svarta skinnväst med massor av fickor för olika munspel. Han visade sig att förutom att vara en gudabenådad musiker vara en lågmäld, anspråkslös och sympatisk gammal man. Han spelade med amatörmusiker och berömde deras solon. Han sjöng med i en Evert Taubelåt och sjöng trosvisst religiösa sånger. Och han kunde förgylla och förmera all musik med sina munspel som i sina bästa stunder förvandlar tonerna till rena äkta känslor. Sånt är en nåd för en musikälskare att få uppleva. Jag glömmer det aldrig.
Amerikanen Charlie McCoy (f.1941) har spelat på över 12 000 (tolvtusen!!!) skivinspelningar. Han har varit verksam som musiker under drygt sex decennier. Som åttioplussare är han still going strong. Han är den kanske mest anlitade studiomusikern i amerikansk popmusikhistoria. Han har spelat med (eller ska man säga åt) de allra största. Vad sägs om Elvis, Ann Margret, Bob Dylan, George Jones, Paul Simon, Johnny Cash och oräkneliga andra större och mindre stjärnor. Hans musikaliska bidrag har i många fall varit helt omistliga. Hans tillägg har fått deras musik att skimra. Han är mest känd som munspelare, men spelar även, gitarr, trumpet, trummor, bas, piano, vibrafon med flera instrument.
Man undrar förstås vem han är och hur hans musikaliska karriär varit. I hans självbiografiska bok 50 cents and a Box Top som kom ut 2017 kan man hitta många personliga svar på de frågorna.
När han var liten fick han sin mamma att skick in en kupong till en firma som sålde munspel med en snabbkurs och lovade skicka dem inom sju dagar för 50 cent. Så började hans hisnande musikaliska resa och på den vägen är den.
Han ville bli musiker. Hans talang uppmärksammades tidigt. Han spelade i olika band och gör det fortfarande, men nu i lösare konstellationer. Han hankade sig fram som turnerande musiker men slog aldrig igenom som sådan. Han spelade 1961 in en singel med en låt han själv skrivit med titeln Cherry Berry Wine. Den låg en vecka på plats 99 Billboards top 1oo. (Låten har inom parentes sagt en märklig text. Där påstås att Adam och Eva i Edens lustgård drack så mycket körsbärsvin att Adam blev redigt på lyset och inte såg att det var på det förbjudna kunskapens träd han tog det fatala äpplet.)
I samband med en turné 1959 hamnade Charlie som gästande åskådare på en skivinspelning med den då trettonåriga Brenda Lee. Han såg studiomusikerna i aktion och kände direkt att det var som sådan han ville jobba. Nashville blev hans bas.
Litet senare fick han spela på en inspelning med Roy Orbison. Det var Charlie som kom upp med det berömda introt på Candy man. Vad skulle den låten varit utan hans munspel. Han spelade också på Roy Orbisons Pretty Woman. Det skulle inte vara något munspel på den låten. Och det fanns redan tre inhyrda gitarrister i studion. Och självaste Boots Randolph spelade saxofonen. Men Charlie fick låna en barytonsax och så var han med och bidrog på en av sextiotalets största pophits. Sedan dess har inte telefonen slutat ringa med jobberbjudanden. Han kom direkt in i studiomusikernas elitliga, som betecknande nog kallas The A-team, dom som första erbjudandet. Efter att inledningsvis varit överambitiös och för ivrig att visa vad han kunde hittade han sin effektiva stil som kan sammanfattas som Less is more.
Han jobbade jämt. 400 skivinspelningar om året var inget ovanligt. I kapitlet om studioscenen blir Charlies namedropping under devisen äras den som äras bör, av alla sångare, musiker, tekniker, producenter, bakgrundssångare, tekniker sida upp och sida ner med namn. Ingen nämnd och ingen glömd. Intressant, men också litet småtråkigt att läsa.
Samma sak med alla artister han jobbat åt. Chet Atkins, Boots Randolph, Floyd Cramer. Elvis, Johnny Cash, Connie Smith, Charlie Pride och en ofattbart lång radda andra. Han har jobbat på många av Bob Dylans plattor. Han berättar att han helt appropå kallas till en studio där Bob Dylan är för att få träffa honom. ”Ta en gitarr och spela med” sade Bob efter hälsningsfraserna och började spela den då helt nyskrivna Desolation Row. Efter två helt improviserade tagningar tillsammans med Bob och en basist satte dom en klassiker.
Till albumet Blonde on Blonde hade producenten en idé om att ha frälsningsarmeblås i inledningen av Rainy Day Women. Charlie sa att han kunde spela ”funky Salvation army”. Så fick det bli en och klassiker fick sin form.
När han spelade basmunspel på Simon and Garfunkels the Boxer bestämde perfektionisten Paul Simon exakt varenda ton och precis var den skulle vara i låten. När han spelade in med Leonard Cohen fick han bevittna hur Leonard Cohen och en medmusiker piskade varandra som straff för att inspelningen inte gick bra. Och så vidare och så vidare…
Han fick spela på massor av klassiska inspelningar. Ofta nämndes han inte bland de medverkande på skivomslaget. Men ödmjuk som alltid konstaterar han att han var ”very fortunate” att få vara med.
Han har också haft en egen skivkarriär. Dels med bandet Area Code 615 och senare skivor under eget namn som blivit framgångsrika och hamnat på de amerikanska topplistorna.
Han var också i många år medverkande i en mycket populär countryTVshow, långköraren Hee Haw, som leddes av Buck Owens. Och han har turnerat över hela världen.
Han är nöjd med livet och slitet och boken avslutas med Reflections on a Good Life. Han anses vara den bästa på sitt instrument och med sin teknik. Själv beundrar han Toots Thielemans spel på kromatiskt munspel.
För kalenderbitarna finns också en förteckning över hans egna skivor och vilka munspel han spelar på respektive låt och alla medmusiker.
Jag såg och hörde honom spela 2 gånger i Mariedals slott, där han har vänner. Det var fina konserter. Anspråkslösa och chosefria. Hans musik har en lågmäld utstrålning kongenial med sin sympatiske och framför allt genommusikaliske upphovsman.
Boken är högintressant för oss musikintresserade. Tyvärr är den litet småtråkigt skriven. Den vänlige Charlie ska nämna och säga något vänligt om alla han spelat med och alla fruar som serverat ”great meals”. Det blir man efter ett tag övermätt på.
Men visst är det musikhistoria inifrån.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Bok: 50 cents and a Box Top, The Creative Life of Nashville Session Musician Charlie McCoy
Författare: Charlie McCoy och Travis D. Stimeling
Förlag: West Virginia University Press, boken är på engelska och finns inte översatt till svenska. Jag lånade den på Götenes eminenta bibliotek.
ISBN: 978-1-943665-71-6
Se min recension av Charlie McCoys konsert på Mariedals slott 2019
Där finns också en spellista med hans i mina öron 6 bästa inspelningar. Här snackar vi mästerverk
boborg.se 