LARS EPSTEIN
NÄR MAN GÅR SKALL MAN SE SIG FÖR – SÅ MAN INTE SNUBBLAR FÖR DET KAN SLUTA ILLA. MEN STÅR MAN STILLA KAN MAN GÄRNA SE UPP! FÖR DET KAN GE EN UPPLEVELSE.
HEMMABLINDHETEN I GAMLA STAN BOTAD EFTER ETT HALVSEKEL – TACK GÖRAN SÖDERSTRÖM!
Hemmablind i Gamla stan efter att ha bott här i snart ett halvsekel råkade jag händelsevis ur bokhyllan ta ut och börja läsa f.d. sekreteraren i Skönhetsrådet (och Strindbergsexperten) Göran Söderströms behändiga men på en mångfald intressanta sakuppgifter så rikhaltiga guidebok ”Gamla stan – Slottet och Storkyrkan – Elva vandringar” (Lind & CO, 2017).
Jag började läsa lite om mina närmaste omgivningar, om Stortorget.
Hur många gånger har jag inte varit inne på Grillska husets brödbod på Stortorget 5 och köpt bullar och bröd utan upptäcka de med fina djurmotiv sedan sekler tillbaka bemålade bjälkarna i taket som jag då råkade läsa om i boken.
Genast efter att ha läst om dessa för mig dittills okända målningar hastade jag dit och upptäckte och fotograferade några av dem.
De är så fina, ett arv från en gången tid som fortfarande finns kvar, men hade varit försvunna sedan mer än hundrafemtio år, om det hade funnits pengar att riva i stort sett hela Gamla stan 1862 som då föreslogs och togs på allvar.
Den som vill nå fördjupad kunskap om Gamla stan på ett lättläst men givande sätt rekommenderar jag å det varmaste att skaffa denna ovanligt lärda men samtidigt lättlästa guidebok, bättre än någon annan jag tidigare stött på.
Tack Göran Söderström, för att du med din breda kunskap skrivit den!
LARS EPSTEIN
Foto Lars Epstein
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Många konstintresserade har långt tidigare sett de ovan omtalade takmålningarna eftersom Björn Axlund (1931–2022) hade sitt Galleri Axlund (1984 – 2020) vid Stortorget 5 i Gamla stan i Stockholm.
Konstnären Kerro Holmberg skrev i sina Minnesord i DN över Björn Axlund bland annat
Björn arbetade inom familjeföretaget i trettio år, innan han tog steget från kontoret till konsten. Då hade Björn mött Lillemor som stöttade honom i beslutet. — Joe Hedlund från Göteborg blev först ut och utställningen en succé. Därefter följde ett pärlband av höjdpunkter så som Helene Schjerfbeck, så värdefull ur alla aspekter att Björn valde att sova över i galleriet. Västkustkonstnärerna blev ett betydande bidrag till Stockholms konstliv, med Maj Arnell och Alf Lindberg i spetsen.
Björns varma inlevelse i utställarens utsatthet gjorde att vi konstnärer kände oss väl omhändertagna. Då lokalen efter sexton år måste lämnas, var Björn Axlund redan inne i ett delvis nytt skede. Björn hyste ett djupt intresse för Göteborgskoloristen Åke Göransson och ”Färgformen” utkom år 2002. Bokprojektet tog femton år, ett exempel på egenskaperna passion och noggrannhet. Boken erhöll utmärkelse av Svensk bokkonst och är numera ett standarverk. — Björn Axlund skrev dagbok och för några år sedan insåg han att åren med Galleri Axlund speglade den tidens konstklimat. — Sista åren fylldes av arbetet med den rikt illustrerade ”Hos Axlund på Stortorget” som utkom 2020.
Bland alla västsvenska konstnärer som Axlund ställde ut på sitt galleri fanns det ett par som jag haft en del kontakt med. Lasse Persson (1937–1999) och Lennart Wilkmar (1923–2007). De hade lärt känna varandra redan i unga år. Deras relation med varandra kan man nog likna vid ett slags hatkärleksförhållande.
Det var via Lennart Wilkmar som jag lärde känna Lasse Persson. Under 1969–1987 var Wilkmar intendent för Skövde konsthall i Skövde kulturhuset. Jag började jobba i kulturhuset 1972 och vid omhängningar i hallen blev det många timmar tillsammans med Lennart som själv deltog i det praktiska arbetet. Vi var på den tiden knappt en handfull som utförde allt i hallen.
Lasse Persson, som bodde i Stockholm, missade aldrig en möjlighet att besöka oss på landet. Det blev aldrig mindre än en lång fikapaus i konsthallen. Då berättade han om konstlivet i storstaden och sina egna framgångar. Enligt honom så fanns det egentligen bara en konstnär värd att nämna förutom honom själv: Picasso! Det mesta han gjorde stod i någon relation till Picasso. I ärlighetens namn så blev han med stigande ålder allt mindre selektiv. Tyvärr blev han inte så gammal.
Lennart Wilkmar som intendent hade turligt nog en betydligt vidare syn på konsten. Men han hade några käpphästar; textila verk översatte han alltid till målningar i sin inre syn. Höll de som ”målngar” var de Ok. Bilder bör ha in- och utgångar – ställen där blicken kan börja och sluta sin vandring i bilden.
Rune Lindström – Red
Läs mera om boken
Björn Axlund, Hos Axlund på Stortorget, Dagboksanteckningar och bilder 1983–2000
boborg.se 