Hos Axlund på Stortorget – Dagboksanteckningar och bilder 1983–2000

Hur tänkte galleristen då? Ett bra sätt att få reda på det är att läsa hens dagbok. För finns det nåt som kan fånga (då)tiden bättre än spontana dagliga anteckningar gjorda då när det skedde.

Det blir särskilt intressant när det gått några år. Vid intervjuer eller mera ”fria” egna tillbakablickar är det lätt hänt att man ser på dåtiden med nutidens ögon. Det kan också bli intressant, men det blir något helt annat.

Mot den bakgrunden och en massa andra skäl är det intressant att läsa Björn Axlunds dagboksanteckningar från hans galleristtid åren 1983–2000. De har getts ut i en stilig och fint illustrerad volym.

Vi får följa galleristen i stort och smått. Och det är väl det som är det fina i kråksången. Det intressantaste är hur han valde sina utställare. Björn Axlund, verkar av den här dagboken att döma helt gå efter sina egna preferenser, sin kärlek till konsten och främst då måleri och teckning. Många av hans utställare kom från Västsverige och introducerades via hans utställningar för stockholmspubliken.

När man läser den här rikligt illustrerade boken ser man verkligen vilken fin och träffsäker känsla han hade för kvalitetsmåleri. Många av de namn han visat har jag inte stött på även fast det handlar om konstnärer verksamma under min aktiva tid som kritiker. På Galleri Axlund kunde man se utställare som t ex Lars Cederholm, Inger Wallertz för att bara nämna ett par ur den stora mängden utställare. Eller Skaraborgare som Lennart Wilkmar och Lasse Persson. Inte talas det mycket om dem nu för tiden. Man kunde ta många, många fler exempel bland Axlunds utställare. Det sägs att quality never goes out of style. Men man undrar hur det är med den saken egentligen när så många talanger liksom slängts ut med dagsmodets badvatten.

Man förstår hur lätt det är för en gallerist att tala med den man vill ställa ut. Men dom som sökt upp galleristen och som han pliktskyldigast besöker och konstaterar att han inte vill ställa ut. Då krävs det diplomati. ”Så börjar den vanliga balansgången, att dra sig ur på ett skonsamt sätt genom att ge positiva omdömen men samtidigt tala om att ’detta inte riktigt är min melodi’.”

Men ändå; han förstår vid ett tillfälle att en utställning med broderier och applikationer med motiv från sagornas värld inte är vad man väntar sig hos Axlund. ”Men det är viktigt för mig att visa det jag själv känner starkt för, även om det avviker från det förväntade.”

Han gick alltid rundor till de andra gallerierna. Han ser en utställning av den unge (och senare tongivande kritikern) Lars O Ericsson och konstaterar. ”Efter detta kändes det befriande att se Mats Lydéns utställning på Argo och Magnus Bergs lustfyllda impressioner på Svenska Bilder. Björn Axlund var starkt förankrad i de traditionella uttrycken. Det går som en röd tråd genom boken.

Intressant är att se galleristens och konstnärernas förhållande till stockholmskritikerna t ex Stig Johansson på SvD och Arne Törnqvist på DN. Dessa verkar umgås som barn i huset hos Axlund. Och kommer tillbaka för att få beröm när recensionen varit införd. Det känns helt främmande för en kritiker av idag. Arne Törnqvist var till och med utställare av egna verk hos Axlund och en annan gång motivet i en hel utställning (!) av Olle Bauman på galleriet.

Och kritiken verka ha haft en betydligt större direkt betydelse för besökssiffra och försäljning på den tiden. Björn Axlund kommenterar en anmälan av en utställning: ”Inte dåligt, men ack så missvisande för Anders Adelgrens konstnärskap i sin helhet! Men tack ändå för utrymmet och uppmärksamheten.” Det verkar som all publicitet var bra för affärerna på den tiden.

Ett annat exempel är Arne Törnqvists hyllning av Ebba Hammarskiöld. Björn Axlund skriver i dagboken: ”Närmast osannolik var den rusning som recensionen orsakade. Detta är ju en vanlig fredag, men publikanstormningen överträffade vernissagedagen. Och folk köpte. Och reserverade. Och ställde sig på kö!”

Björn Axlund tar också upp motsättningarna bland galleristerna och den hackordning vissa av dem ville upprätthålla.  Han är kollega och besöker galleri Olsson och går vidare. ”Varken där eller på Galleri Aronowitsch ansågs jag värdig en blick eller hälsning. Ändå var jag klädd i bästa vinterrocken och försedd med attachéväska av svart skinn och borde ha varit gångbar även på Östermalm.”

Björn Axlund hade många framgångar i sitt arbete som gallerist. Särskilt stolt är han för att hans galleri fick visa en unik utställning med teckningar och akvareller av Helene Schjerfbeck när Nationalmuseum inte fick tummen ur när tillfälle gavs. Utställningen gick senare vidare till bl a Göteborgs konstmuseum. Hans arbete och forskning kring Åke Göransson återkommer han engagerad och stolt till. Han hade en viktig roll i Liljevalchs konsthalls succéutställning med Göteborgskolorister, Skimrande västkust 1986. Nöjt konstaterar han: ”En härlig utställning med en rikedom och generositet som saknar motstycke. Får vi någonsin se något liknande igen?”

Annars handlar det mycket om galleristens vardagsverdermödor med transporter, hängning, vernissagefester och i Björn Axlunds fall att skriva adresserna på typ 700 kuvert per utställning med sin älskade reservoarpenna av märket Pelikan.

Men behållningen med den här boken är att Björn Axlund trots sina insatser för konst och konstnärer inte sätter sig på några höga hästar. Han är stolt och nöjd att få jobba och vara med den konst han älskar. Och det har han all anledning att vara. Men det bestående intrycket av hans dagboksanteckningar är den glädje han verkar ha haft i umgänget med konsten, konstnärerna och konstpubliken.

Det är roligt och lättsamt att läsa den här boken. Och ändå, kanske just därför, också så berikande.

BO BORG

Hos Axlund på Stortorget – Dagboksanteckningar och bilder 1983–2000
Björn Axlund
Grafisk Form: Petter Antonisen
Foto omslagsbild: Maria Holmén
Förlag: Carlsson Bokförlag
ISBN: 978-91-8906-322-8

1 kommentar

  1. Trevligt med minne av det gamla ”målerigalleriet”. När jag gick på Mejan var måleriet på väg att dö och ett galleri som Axlunds var väl inte något som framhölls i de kretsar som var på hugget. Jag kommer ihåg en recensent som skrev något om att ”ett målarhjärta klappade” om en utställning. Det var nog det värsta man kunde skriva ansåg en del. Nu efter lång tid så har ju till och med den stora postmoderna kritikern börjat måla
    på ett sätt som måste betraktas som traditionellt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s