Det är tuffa tider för traditionellt måleri numera. Även om det är bra. När jag läste boken Hos Axlund (se recensionen här ) blev jag både glad och brydd. Det fanns så mycket fint måleri på åttio-och nittiotalen som konsthistorien verkar ha glömt att inkorporera och lyfta fram.
Om det finns någon rättvisa är konsthistorien djävligt orättvis, det lade Axlundboken i dagen. Så mycket bra måleri som hamnat i skuggan av sådant som inte alltid var bättre.
En av de bilder i boken som grep mig var Inger Wallertz Rabarber och guldfisk från 1987. Hur kunde det komma sig att jag som ändå varit konstkritiker i över trettiofem år inte kände till en så fin målare bättre?
Hon är i alla händelser, det vet jag nu, en rutinerad, erfaren och förfaren målare född 1941. Hon utbildade sig på åttiotalet på Gerlesborg och Hovedskous målarskola.
Den 10 oktober 1985 skriver galleristen Björn Axlund i sin dagbok: ”Idag var jag på Galleri Aveny i Göteborg för att se Inger Wallertz debututställning. …Viken målare! Jag erbjöd henne utställning på stående fot.”
Fine målaren Thomas Edetun som gick på Konsthögskolan i början av nittiotalet skrev i en kommentar till recensionen av Axlundboken: ”Trevligt med minne av det gamla ”målerigalleriet”. När jag gick på Mejan var måleriet på väg att dö och ett galleri som Axlunds var väl inte något som framhölls i de kretsar som var på hugget. Jag kommer ihåg en recensent som skrev något om att ’ett målarhjärta klappade’ om en utställning. Det var nog det värsta man kunde skriva ansåg en del.”
Var ska en målare som Inger Wallertz sort ställa ut nu i Stockholm när det knappt finns några bra utställningsplatser för mera traditionellt måleri, oavsett hur bra det är? Då är det bättre i Göteborg och andra platser utanför huvudstaden. Där har det goda, traditionella måleriet inte helt satts på undantag. Tvärtom hålls det i respekt på gallerierna.
Nu kan man se en utställning med nya verk av Inger Wallertz på Galleri Aveny. Där håller man måleriet högt och håller reda på det som är bra. När jag ser bilderna som visas där gläds jag åt få förlora mig i traditionellt måleri en stund. Som så många konstnärer har Inger Wallertz fångats av att söka måleriets speciella vägar att gestalta upplevelser av ljuset. På olika sätt bearbetar hon dagrarna, reflexerna och skuggorna. Numera får de helt ta huvudrollen. Naturen får lämna sina ljusintryck, men konstnären bryr sig mindre om att avbilda observationsplatsernas detaljer. Det är klassiska modernistiska problemställningar som Inger Wallertz söker sin väg i med måleri med collageinslag.
Bilderna har namn som anknyter till sånt som ögat sett. Men här handlar det inte främst om optik. Inte främst om ögats perception utan sinnets. Konstnären fokuserar på de intryck och upplevelser hon fått i naturen, internaliserat. Den blandningen av yttre och inre tycks hon vilja skildra i sitt måleri. Det handlar om det som bara måleriet kan ge gestalt när det får vara sig själv nog.
Naturavbildning skulle berätta en helt annan historia. Här handlar det i stället om upplevelser.
Den målning jag såg i boken Hos Asklund var till det yttre av ett helt annat slag. Men jakten på ljuset och dess väsen tar sig helt andra uttryck genom åren. De låter de yttre intrycken möta måleriet på målarens och färgens villkor. Det tycks som hon inte främst vill visa vad hon sett utan just vad hon erfarit. Även om målningarna över tid har olika yttre anleten har de en lågmäld karisma gemensamt. Klassiskt måleri, må vara gammaldags. Men när Inger Wallertz gör det känns det starkt och vitalt.
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Galleri Aveny, Göteborg
Inger, Wallertz, målningar med collageinslag
10 april – 25 april 2020
BoBorg 