Det är klart att det är en konsthändelse av rang när Lena Cronqvist ställer ut i Göteborg för första gången sedan utställningen på Konsthallen 1994. Skickligt jobbat av galleristen Pontus Hammarén. Han har kompetensen, kontakterna och känslan att göra hans galleri till ett av de ledande i stan och en så här bra utställning med Lena Cronqvist ger syn för sägen.
I utställningen visas ett stort antal målningar, grafiska blad och några skulpturer. De är gjorda de senaste åren.
”Lena Cronqvist har som få konstnärer så drabbande engagerat oss med konstnärliga gestaltningar av mycket personliga existentiella trauman. Hon har dragit oss in i sina moderskapskriser och pappans utslocknande. Ständigt återkommer hon till de universella frågornas nerslag i det enskilda livet; hennes eget, men också våra. Hon går ogarderat rakt in i sin barndoms kamp. Där fanns å ena sida hårbandssötheten och å den andra barnets ohöljt elaka utforskning av gränserna för den tillsynes obetänksamma, men mycket medvetna, råhet som barn måste pröva på vägen mot sitt jag. ”
Så skrev jag om hennes bilder för snart tjugo år sen. Och samma ord skulle väl i stort sett kunna användas om de bilder vi ser idag.
En Lena Cronqvistutställning är alltid en déjà vu. Hon har hittat sin form och sitt bildinnehåll. Och hon verkar ha slagit sig till ro med det. En av målningarna på den här utställningen är ett självporträtt med ett barnhuvud i varje hand. Och hon ler nästan lyckligt. Hennes verk har genom åren ständigt tolkats biografiskt. Gör man det med den här bilden verkar det decennielånga arbetet med att gestalta traumana ha gått i mål. Hon tycks av den här målningen att döma kunna hantera dem med ett befriat leende.
Med konstnärer man har stor respekt för blir metoden ofta att fråga konstnären om motiven och sedan se just det hon svarat träda fram i dem. Det här är en rundgång, en intellektuell tomgång, som tyvärr är mycket vanlig i både kritik och konstvetenskap när det gäller Lena Cronqvists bilder. Och det är att märka att konstnären har påpekat att hennes bilder är bilder och inte verkligheten. Och verk som hennes bär många andra tolkningar än hennes egna.
Hon har i måleriet hittat en stil och ett uttryck som är alldeles unikt för henne. Hennes kombination av naivistiskt uttryck och biografiskt och psykologiserande innehåll är unikt. Hennes grovhuggna formspråk kan uttrycka nyanserade känslor med en osedvanlig direkthet. Och hennes färger är både känslobärande och konstfulla på ett till synes okonstlat sätt. Är det nån gång den utslitna klyschan ”ikoniskt” är relevant så är det när det gäller hennes konst. Man känner igen hennes bilder lika lätt som Jan Håfströms Mr Walker-ar, även fast hennes beskriver mera komplicerade och sammansatta situationer.
Lena Cronqvist har lika särpräglade som uttrycksfulla uttryck i måleri, grafik och skulptur. Hon fortsätter att göra nya bilder. Men något nytt gör hon väl egentligen inte.
Flera av Lena Cronqvists centrala verk har en självklar plats när vår tids viktigaste konst ska värderas, sammanfattas antologiseras. I konsten har kvinnan oftast beskrivits och tolkats av män. Det är Lena Cronqvists ovärderliga insats som konstnär att hon utmanar, breddar och framför allt fördjupar och beriktigar den bilden och sätter kvinnan i centrum i ett inifrånperspektiv.
För en tid sedan visades en stor retrospektiv av Lena Cronqvists konst på Waldemarsudde. Till den gjordes en omfattande katalog (läs recensionen av den här).
Jag tänkte väl att en så viktig utställning skulle gå vidare till Göteborgs Konstmuseum. När den nu inte gör det är det suveränt att Galleri Hammarén visar en så bra utställning som visar ett så fint urval av typiska verk av Lena Cronqvist i olika tekniker.
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Galleri Hammarén
Lena Cronqvist, måleri, grafik, skulptur
10 april – 2 maj 2021
BoBorg 