Rocken anfaller – Björn Horgby

All you people, you know the blues got a soul
Well this is a story, a story never been told
Well you know the blues got pregnant
And they named the baby Rock & Roll

Muddy Waters visste vad det handlar om och ger sin version av historien i en låt på mindre än tre och en halv minut. Björn Horgby vet också vad han talar om. För honom tar det 637 sidor och oräkneliga fotnoter i boken Rocken anfaller att berätta sin variant av historien. Båda är kloka fast på helt olika sätt. Konstnären Muddy Waters ser skogen. Vetenskapsmannen Björn Horgby går banne mig i klinch med vartenda träd.

Rock är ett vitt och poröst begrepp som är omöjligt att på ett meningsfullt sätt definiera eller avgränsa. Världen är full av olika rockdialekter och mutationer. En sak är säker; rocken är en blandning av olika musikstilar, influenser och sånt mera obestämt som ligger i luften, i tiden. Eventuella kvalitetsbedömningar (och fan så många de är!) har mest med tycke och smak att göra, kanske mest bara det. Det finns inga objektiva kriterier vad som är bra rock. Och framför allt går det inte att härleda dem vetenskapligt.

Sån är min förförståelse och med den går jag in i klinch med Björn Horgbys bok. Det är en biffig lunta, tjockare än den gamle LasVegasElvis. Och den är ute i ett storstilat ärende.

Frågeställningen i boken kunde sammanfattas med ett par rader ur KSMB:s låt Tidens tempo:

Varför tror du vi låter som vi låter?
Varför tror du vi spelar som vi gör?

Bokens författare Björn Horgby är en mycket musikintresserad pensionerad professor i historia. Boken har karaktär av avhandling. Men den innehåller en del svepande generaliseringar som inte skulle ha funkat i avhandlingssammanhang när jag studerade på universitet.

Boken har tre huvudteman:

1. Vilka politiska värderingar lyfter rockens företrädare förmedlar. Är rocken upprorisk?

2. Relationen mellan ”vit” och ”svart” musik.

3. Genusordningen, i det här fallet hur kommer det sig att rocken blev männens musik medan tjejerna höll sig till den ”mer lättviktiga” popen; ni vet det där ”killar gillar Stones och tjejer gillar Beatles”.

Ett pedagogiskt grepp är att han gör en sorts fallstudier med John Lennon, Jimi Hendrix och Patti Smith som bärande exempel.

Och mycket, mycket annat förstås.

Horgby redovisar ett imponerande grundmaterial. Han går igenom oräkneliga artister, deras musik och texter. Det har karaktären av gedigna Wikipediasammanfattningar. Han är noga med att notera artisternas klassbakgrund, med arbetarklassrötter som bränsle, markör för revolt och ett autencitetskriterium. Men jag undrar jag. Ställ t ex Avalon av gruvarbetarsonen Bryan Ferry kontra stenhårda White Riot av Joe Strummer med överklassbakgrund. Präglar klasstillhörigheten musiken, eller texten. Jag tror man måste utgå från låten, inte artisten, när man tolkar och avgör kreddigheten. Men Horgby gör artistpresentationerna till användbara och viktiga bitar i sitt rockhistoriepussel.

Samma sak med etniciteten. Klart att det generellt sett är en klar skillnad på country och soulmusik. Men Horgby går mycket längre. Jag kan inte som han inse att Mike Bloomfields storhet som gitarrist skulle bero på att han har judisk härkomst och därför skulle ha lättare att förstå förtyckta svarta bluesartisters känslor och deras uttryck än andra bluesgitarrister med annan etnicitet. Ibland kommer Horgby med märkliga påståenden: ”Clapton – och andra musiker som Pete Townsend reproducerade beatniks romantiserade vurm för den ädle vilden. Därmed förde de också vidare rasistiska och koloniala föreställningar.” Jag vet att Clapton gjort rasistiska uttalanden, på fyllan. Men att hans musik skulle tradera ”rasistiska och koloniala föreställningar” har jag svårt att ställa upp på. En av Horgbys synpunkter är att ”Den svarta popen och soulmusiken var inte lika manligt dominerad som den vita popen. Troligen berodde det på att den inte var lika kreddig som den vita musiken och att den var mera industriellt producerad.” Det ligger en åsikt och värdering i botten, men hur är det med fakta i påståenden som detta?

*James, född Jonny Hendrix. Målning målning av Dag Källman, 135×110 cm, tempera och olja*

När det gäller genusaspekten, handlar det här om att undersöka varför rocken i huvudsak är männens musik. Horgby har olika intressanta teorier. Det kan handla om att samhället och dess patriarkala hegemoni håller tillbaka kvinnorna på olika sätt. Det menar Horgby gör att det inte finns många kvinnliga artister i den ”vanliga” rockhistorien. Det kan nog vara en delförklaring. I sin bok Kvinnorna som formade pophistorien går Anna Charlotta Gunnarsson en annan väg (se min recension av boken). Hon menar att det finns massor med bra pop och rockartister, men de är undanskuffande. Så man får leta. Gunnarsson ingår inte i Horgbys sjuttonsidiga personregister. Horgby skriver dock att ”…många kvinnor inte fick den uppmärksamhet de var värda…”. Men hur vet man vilka som var värda uppmärksamhet eller inte med mindre att man lämnar det vetenskapliga och går över till det personliga tycket. På tyckarnivån tycker jag i polemik mot Horgby med flera t ex att Patti Smith som får stort utrymme i boken får alldeles för stor uppmärksamhet i förhållande till den betydelse för rocken hon haft. Detta enligt mitt ovetenskapliga tyck alltså.

Med dessa randanmärkningar vill jag klart och tydligt ha sagt att jag gillar den här boken skarpt. Åsikterna om rockmusik är så illa ofta random tyckande. Därför är det befriande att någon som Horgby närmar sig det här viktiga ämnet med allvar och nyfikenhet och en arsenal av begrepp och ingångar som berikar bilden. För en rockintresserad flyter läsningen på fint. För mig var boken rena bladvändaren. Jag får av läsningen ny lust till ämnet och problemställningarna. Rocken har en så stor betydelse i ens liv att man ska ta den på allvar. Horgby vet oftast att man ska tolka men inte övertolka. Som Todd Snider deklamerande deklarerat om sin sång Conservative Christian, Right Wing, Republican, Straight, White, American Males:
I´m not going to share my opinions with you because I think they´re smart, or because i think people need to know them.
I´m gonna share them with you because they rhyme.

Jag ska upplivad och inspirerad av den här boken direkt läsa om hans andra rocklunta Rock och uppror från 2007. Man lär sig massor. Det är imponerande hur han satt sig in i texterna i massor av låtar. Rocktexterna är lyrik med solglasögon. Och Horgby förstår det där med attitydens och kontextens avgörande betydelse för rockens eventuella rebelliskhet. Många av de här låtarna har jag hört och gillat, men inte tagit mig tiden till textanalys. Hans gedigna jobb och kloka analyser tillför många mervärden. Rocken är en viktig kulturyttring. Den ska respekteras och tas på allvar. Och det gör Björn Horgby i den här boken.

Det skulle varit kul om författaren med alla sina väldiga kunskaper och sin uppenbara kärlek till rocken tagit av sig vetenskapsmannakorsetten och kunnat berätta om vad han gillar för artister och låtar själv. Kanske till och med gjort en spellista med sina hits på Spotify.

Jag delar fullt Björn Horgbys uppskattning av rocken även om den för mig inte främst är revoltbränsle. Jag avslutar med ett par rader ur Mentor Williams mästerverk Drift Away som förklarar vad jag menar:
Oh, give me the beat, boys, and free my soul
I wanna get lost in your rock ‘n’ roll and drift away

BO BORG