Kvinnorna som formade pophistorien – Anna Charlotta Gunnarsson

Känner du till Lucille Bogan, Eleanor Bodel eller Sylvia Robinson? Inte. Det skulle vi popintresserade göra om de vore män.

Nu har deras tid kommit. Anna Charlotta Gunnarsson rycker ur hörselpropparna som gjort att vi inte hört tjejerna i pophistorien efter förtjänst och betydenhet. Inte alltid för att de haft så svaga röster, men för att det finns maktstrukturer, förutfattade meningar och annat förtryckande och förminskande skit. Det har den patriarkala hegemonin fått oss tycka vara det naturliga, fast det är helt onaturligt. Gunnarsson är inte ute efter att radera någon ur pophistorien, hon vill bredda den med en massa intressanta fakta och musik med kvinnliga förtecken som saknas. Suveränt initiativ och imponerande hästjobb. Och hon för det i hamn med den äran.

Jag som är ett gammalt popoffer, uppfödd och skolad av Lennart Persson och ständig läsare av poplitteratur tycker att gränsnyttan av den här boken är ovanligt stor. Här får man sitt popuniversum utvidgat på ett intelligent och meningsfullt sätt. Anna Charlotta Gunnarsson är en av de mest läsvärda popjournalisterna, ett paraply i en genre där klyschorna annars står som spön i backen.

Hon inleder med en definition av pop som utvidgar den till att gälla all populär musik under 1900-talet. Jag har en mera konventionell avgränsning, men förstår att hon behöver den för att få med ytterligare eldunderstöd för sina resonemang och de bästa exemplen för sina teser. Men vi popentusiaster är väl måttligt intresserade av fytiotalskupletter, svensktopp och mellolåtar.

Men hon är ute i ett viktigt ärende. Den handlar on tjejer som orättvist kommit i skymundan eller inte blivit uppskattade efter förtjänst enligt Gunnarssons förmenande. Här finns över trehundra sidor med bestickande och tänkvärda exempel. Ett handlar om brudarna som under kriget gjorde Gibsongitarrerna så bra. Kvinnor kunde och kan. Symboliskt så det räcker, eller hur. Så börjar hon med att gå igenom rocklexikon, t ex Bonniers. Mitt är sönderläst och är säkert en viktig byggbit till min egen popvärdeskala. Gunnarsson visar att historieskrivarna valt bort stora artister som Whitney Houston och Roberta Flack och svenska giganter som Carola. Och det är den här typens skarpsynta iakttagelser som blir den här bokens ärende. Hon lyfter i det spännande kapitlet Bessie Smith och brudarna som grundade (för) rock’ n’ roll fram tjejer som många aldrig har hört talas om som hade både svänget och attityden som blev rocken och vars skapande tillskrevs män. Hon har en analys av varför tjejer oftast är vokalister och det knappt finns ett exempel på en popkille som kompas av tjejmusiker. Mycket handlar om besserwisseri och översitteri.

Och så ett par exempel på hur de traditionella kvinnorollerna (ansvaret för hem och barn) påverkat erkänslan och framgångarna för fina låtskrivare som Britt Lindeborg och Agneta Fältskog. Särskilt Agneta Fältskog, en megastor artist som till och med av sina bandkollegor i Abba reducerades till ”the blonde one”. Hur påverkar sånt hur en stor talangs potential utvecklas?

I det minst sagt överraskande intressanta och intelligenta kapitlet om New Kids on The Block skriver Gunnarsson: ”Även om jag givetvis har personliga åsikter om musik och artister ser jag sällan ner på andra fans, kärleken till musiken ska inte behöva vara genant.” Det visar sig vara en juste synpunkt som tar bort många skymmande skygglappar. Hon lovebombar Agneta Fältskog så det står härliga till. Och kapitlet är fin läsning.

Men med all respekt och sympati. Inte är väl Britt Lindeborg, Agneta Fältskog, och Siv Malmkvist kvinnor som formade pophistorien. Men självklart ska den äras som äras bör.

På samma sätt är jag tveksam till kapitlet om Runaways. Visst verkar de mycket unga tjejerna ha råkat ut för all möjlig djävulskap bakom scenen. Men hur bra var deras musik på en skala?

Det här pekar på mitt problem med den här boken. Det finns en spellista på Spotify med låtar som Gunnarsson valt som den musikaliska delen av sin tes. Och det är mycket halvtrist musik där. Jag förstår och håller med om vad hon menar, men förstår inte storheten i många, de flesta faktiskt, av låtexemplen. Det är klart att smak är smak. Men jag tror inte att mitt ifrågasättande beror på patriarkala skador eller mansgrisvärderingar. Inte bara i alla fall.

Den här boken kopplar ett både brett och djupt grepp på sitt ämne. Anna Charlotta Gunnarsson är imponerande påläst såväl på skrönorna som på tillämplig feministisk teori. Boken är skriven i bladvändarklass. Och så det viktigaste, hennes smittande kärlek till musiken och utövarna.

Till Boken finns alltså en spellista på Spotify

BO BORG


Kvinnorna som formade pophistorien
Anna Charlotta Gunnarsson
Omslag: Sara Accedo
Inlaga: Conny Lindström
ISBN: 978-91-7389-613-9
Bokförlaget Atlas


Anna Charlotta Gunnarsson är författare och journalist. Hon har gjort radioserierna Pop och Politik och bl a skrivit boken Pop och politik.
Till den har hon och Christel Valsinger gjort ett soundtrack. Grym politisk pop i vår tid

Tillsammans med Christel Valsinger utgör hon popduon 500 mil.
Se Några YouTube klipp:

Eller lyssna på deras senaste på Spotify


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s