”Den verkliga upptäcktsresan består inte av att söka nya landskap utan att ha nya ögon” skrev en gång Marcel Proust. Orden kan också ses som en beskrivning av vägar Andreas Erikssons konst tagit genom åren. Han har på ett sätt varit sina landskapsintryck trogen. Men en konstnär gestaltar nog inte landskap främst av kärlek till naturen, utan av kärlek till konsten. Och det har fört hans bilder in på nya vägar. På ett sätt är han en traditionalist. Olja på duk. Bronsskulpturer. Koppargrafik. Men det är aldrig bara det. Det finns alltid en problematisering. Inte så att den är subversiv eller avvisande visavi det traditionella. Den snarare förmerar och adderar. Ett exempel kan vara hans sätt att låta materialet i sig, färgen, men också duken, få viktiga roller i uttrycket i måleriet. Det handlar inte bara om vad målaren kan få färgen att uttrycka utan också att samtidigt vara lyhörd för vad materialet bär för egna uttryck i sig.
”När målningen och jag vill olika saker, gör jag som målningen vill.”, sa hans kollega Torbjörn Nolkrantz. Andreas Eriksson verkar resonera likadant.
Accepterar man det förhållningssättet är det lättare att förstå hans imponerande projekt med stora vävda bilder i lin. Respekten och intresset för materialet och teknikerna är nog en viktig orsak till att han kunnat skapa verk som inte liknar någon annan bildkonst jag sett. Det handlar om själva linet och dess möjligheter att bidra till en bildvision som får många nya tankar att gro.
Lin har beretts i Norden sedan bronsåldern. Det användes först till nyttoföremål. Senare i kläder och dukar och servetter. Det kom att konkurreras ut av billigare material som bomull. Dessa kan vinna i pris mot linet, men inte i känsla eller skönhet.
Andreas Eriksson har kommit att intressera sig för vävning. Och han blev fascinerad av linets skönhet. Det ofärgade garnet har en helt egen färgskala som bestäms av växtplatsens förhållanden. Eriksson började samla på lingarn från olika platser och fick på så sätt en helt ny palett. När så olika vävtekniker används får linväven olika strukturer som får taktiliteten, och med den ljuset och med det skuggorna, att bidra till uttrycket.
Att väva med linets tunna trådar är ett komplicerat och tidskrävande hantverk. Under en femårsperiod har Andreas Eriksson haft de fem vävproffsen Maria Andersson, Sara Eriksson, Siri Pettersson. Katja Beckman och Ben Smith anställda för att utföra vävandet av hans verk varav en del nu visas på Nordiska Akvarellmuseet.
Utställningen har en pedagogisk del. Andreas Eriksson är helt transparent med sina arbetssätt och metoder. Vi får de akvareller som använts i skissarbetet. Fullödiga konstverk redan de. De blir utgångspunkter till ett skapande i lin av ett helt annat uttryck, fast med samma naturkänsla i botten. Borta är akvarellens starkare färger för att ersättas av ett annat nyansspel. Tonerna ges av de olika lingarnens egna färger som ger snarlika men olika skiftningar. Olika vävsätt ger olika relief och strukturer som vitaliserar ytorna. Konstnärens naturinspiration tar sig uttryck att materialens och teknikerna egna uttryck släpps fram och betonas samtidigt som de inordnas i den nya konstnärliga helheten.
Det hör till konsthantverkets förbannelse att det (liksom i grafiken) blir så mycket snack om tekniken. Det tar uppmärksamheten från uttryck och bildinnehåll. Men här fascineras man i stället av det subtila uttrycket som sammansmältningen av de båda disciplinerna kan fås att skapa. Det här arbetssättet känns så fräscht och innovativt i konstsammanhang. Många konstnärer har lämnat in en målning till Handarbetets Vänner för att få den översatt till textil när de fått ett uppdrag där sånt påfordrats. Det handlar det inte om här. Här har vävarna en viss frihet, de blir medskapande, inom ramar som konstnären ställt upp. Man får orientera sig med sin yrkesskicklighet utan exakt karta. Konsten och konsthantverket blir ett, inte en översatt till ett annat.
I Akvarellmuseets stora sal visas ett stort antal vävda verk av Andreas Eriksson. Jag har aldrig sett en liknande utställning. Rummet är dunkelt med direktbelysning på verken. De här verken har en säregen färgskala inte minst i det här milda ljuset. Uttrycken är lågmälda, men man lyssnar mera intensivt till viskningar än till rop. Och man fångas av de här verkens lugna karisma och dras in i deras kraftfält.
Hantverket och materialet ger sina uttryckslager och en del av den storytelling vi behöver för att börja reda i våra intryck. Tekniken och materialen är omistliga, inte minst här. Men det är aldrig aldrig så skickligt hantverk som ger mig de där viktiga upplevelserna jag söker i konsten. Och finner i abundans här.
Man söker ord att ta tag i den överväldigande upplevelsen med. Men det är inte lätt att hitta dem när man står inför så fascinerande annorlunda uttryck. Det är ett abstrakt bildspråk. De organiska formerna för inte mina tankar till någon speciell natur. Är det naturintryck tycks de ha ett uppifrånperspektiv som jag sällan har på naturen. Någon har liknat motiven vid kartbilder. Kör för det. Men i så fall vad är de kartor över. Snarast då tänkta landskap eller det som i konstsammanhang kallas inre landskap. Vi tycker ofta att naturen speglat känslor, får dem att ge sig till känna, visar dem ordlöst. En sådan djupdialog skapar de här bilderna.
Den konst jag mött av Andreas Eriksson tycks hämta energi i möten vid gränser. Kanske är det tydligast i hans mullvadshögar i brons. De fula högarna som vi trädgårdsägare tycker så illa om kan ses metaforiskt också. Kanske handlar det om sådant när det undermedvetna trycker på och ger sig till känna påtagligt, utan att vi direkt kan avgöra vad det är. Högen byggs underifrån så något händer därnere.
Till skillnad från mullvadshögarna tar de här stora textilbilderna skönheten som en del av sitt uttryck. De är vackra på ett eget sätt. Taktfullt och tankfullt. Upplevelsen byggs upp av lager, som tillför betydelser, olika för olika betraktare som tid och materialets berättelse om sin uppväxtplats. Och på ett självklart sätt handlar det om relationen mellan konst och konsthantverk. I de här verken vävs de samman på sätt som på ett inte bara ifrågasätter, utan raderar gamla hierarkier.
De stora bilderna tycks gjorda på skapandets och materialets villkor utan några biavsikter. Skisserna startar en process med vida förutsättningar. I det arbetet ingår inte, som jag tror, tankar på att väva in ett speciellt av konstnären förutbestämt andligt innehåll. Men sådant uppstår i så här gedigna konstnärliga processer och finns högst uppenbart. Öppet, på ett sätt som lämnar utrymme för egna tolkningar för oss som behöver sådana. Det största utbytet får man om man möter dem som man möter musik. Med stor öppenhet på deras egna villkor. Det handlar, för att låna ord från Anders F Rönnblom, om det …”som både finns och inte finns, som både känns och inte känns.” Som i all konst värd namnet finns det plats för betraktaren. Man smittas av konstnärens trygga tilltro till sin idé, till konstnärsmaterialen och medarbetarna, till metoderna och deras speciella potential att fängsla våra ögon och beröra oss känslomässigt. Han använder sina intryck, tankar och gedigna konstnärskunnande på ett sätt som engagerar och aktiverar. Det blir en konst som inte avbildar den natur som den får impulser ifrån, men som har samma mångfald och överraskande obändiga liv som den.
Det här är en fantastisk utställning. Nyskapande på traditionell grund. Mäktig och intim på samma gång.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Nordiska Akvarellmuseet, Skärhamn
Från skiss till vävnad
Andreas Eriksson
27 september 2020 – 25 april 2021
I den här videon från Nordiska Akvarellmuseet berättar Andreas Eriksson själv om sina tankar och bevekelsegrunder med de textila verken:
BoBorg.se 