BO BORG
När man ser Atlas song på GöteborgsOperan känner en att individ och grupp kan bli ett utan nåndera behöver förlora sin kärna. Sång går över i dans och rörelsekonsten blir musikalisk utan att de försöker bli varandras översättning
Ett sådant fusionsexperiment kan utveckla en väldig kraft. Som här när koreografi av Imre och Marne van Opstad med ett gäng dansare möter musik av Anna von Hausswolff och hennes medmusiker. De gör varandra större och öppnar mot andra nya perspektiv. Två språk både blir varandras tes och antites och sådana möten det finns det nya krafter i.
Atlas var en titan i grekisk mytologi som straff för sin uppstudsighet fick till straff att bära upp himlavalvet. I det här dansverket delas bördan och ansvaret och får kraft i en addition som förstärker och förmerar.
Det är klart att en ser Atlas song som ett odelbart verk. Men paradoxalt nog verkar det handla om hur det individuella kan både uppgå i det kollektiva och ändå behålla sin särart. Till och med få det förstärkt.
”Can I protect you godley creation
and denounce everything I call mine?
Can I protect you?”
Så sjunger Anna von Hausswolff i det som blir en nyckelmening för mig. Sången heter Iconoclast, bildstormare. Det handlar här om att storma med bilder, inte storma emot dem. Inga schabloner eller gränser får stå i vägen.
Vi möts av ett mörkt och mäktigt scenrum flankerat av speglar. Vi ser gestalter dolda i svartblanka draperingar som vinden drar i. Det finns kraft i hur de här figurerna tar sig an naturens utmaning. Och scenen blir sakralt vacker. Vilken fantastisk och förväntansskapande öppning på en berättelse.
I fonden står musikerna som är en viktig del föreställningen. De skapar de ljudlandskap som Anna von Hausswolfs sånger har sin livsluft i, en omisskännlig air av mörk mystik. Det är droneklanger. Långsamma, tunga, ibland långvarigt, hållna toner eller klangkluster som skapar musik där tontextur och klangfärger accentuerar det melodiska. Till det sjunger Anna von Hausswolff sina sånger på ett emotionellt och dramatiskt sätt. Hennes sång är dynamisk och full av intensiv vokal utlevelse. Vilken personlig sångerska och sångskapare hon är!
Koreograferna Imre och Marne van Opstad är kända och uppskattade inte minst för sina tvärdisciplinära samarbeten. Här får sångaren och musikerna bli en del av koreografin och uttrycket. Tillsammans fyller scenen med uttryck som tänjer och utvidgar varandras uttryck. Så är den sjungande Anna von Hausswolf en del av danskompositionen. Och i en långt solo får saxofonisten Otis Sandsjö ta scenens fokus i besittning.
Genomgående var ljussättningen skapad av Tom Visser en viktig del av den förtätade stämning som skapades.
Dansarna laddar scen med kollektiva rytmiska kroppsornament. Det är en mäktig upplevelse att se kraften i det samfällda och koordinerade. Som en gemensam vilja där ingen tar överhanden. Det säregna får stå tillbaka för kraften i det samfällda. Det är fint att se hur de bygger en scen av kuber för att kunna sätta Anna von Hausswolff i centrum
I fick ett övertygande bevis för att gränser bara inskränker de konstnärliga perspektiven och möjligheterna.
Det blev en stor upplevelse både konstnärligt och existentiellt att få uppleva det här gränslösa mötet.
BO BORG
Foto: Tilo Stengel / GöteborgsOperan
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
GöteborgsOperan
Atlas song, recensionen avser föreställningen den 4 mars 2026
Koreografi, Kostymdesign, Scenografi: Imre och Marne van Opstad
Musik: Anna von Hausswolff
Ljuddesign, scenografi: Tom Visser
Sång: Anna von Hausswolf
Dansare: Mei Chen, Tsung Hsien Chen, Claudia Gil Cabus, Giovanni D´Agati, Logan Hernandez, Dominic McAinish, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Sofia Sangregorio, Johanna Wernmo.
Gästande musiker: Joel Fabiansson, Johan Holegard, Filip Leyman, Love Meyerson, David Sabel, Otis Sandsjö
Publik: Fullsatt
boborg.se 