BO BORG
Jag har många böcker om Bob Dylan. Och har läst många fler. Ändå vill en veta mer. Och undra på det så mycket som hans sånger har betytt för oss Boomers. Det finns ett dylancitat för varje situation i livet sa nån, och det känns otvetydigt. Och massor av sånger sång verkar ha fler bottnar ju mer en lyssnar och ju större ens kunskaper om sångerna, men också om artisten, blir. Blir man nörd av det ser jag det i det här fallet som en hederstitel.
Behövs det då en tjock lunta till i ämnet? Alla gånger om den är så bra som Lars Berglunds Lyssna på Bob Dylan. Den utgår som titeln anger från Bob Dylans sånger och väger ihop dem med aspekter som musiken, hans framförandepraxis och texterna och mycket annat. Den här nyutkomna boken ger många intressanta perspektiv som ingen Dylanvän vill vara utan. En klassiker för alla gamla och nya Dylanfans.
Författaren till den här pärlan är Lars Berglund, professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet och rockbasist. Han är ledamot av bland annat Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Musikaliska Akademien.
Huvudtesen i boken är att det inte går att särskilja hans texter från hans musik och röst. Berglund påpekar också klokt att hur frestande det än må vara inte ska förväxla låtarna med livet. (något som för övrigt enligt mig gäller för all konst).
Berglund är inte en sån som letar efter dolda och hemliga innebörder. Ingen DylanVoodo alltså. Han går på hårdvaran som sångerna, texterna och scenframträdandena. ”Ansatsen kan inte vara att fastslå betydelser, utan att öppna olika dörrar.”, skriver han. Och det gör han sannerligen.
Hans läsning av Dylan är välvillig, men inte okritisk. Han skriver om uppfriskande om Blowin´ in the Wind att han inte tycker att den tillhör Dylans bästa då han ser den som musikaliskt enahanda, texten för banal och framförandet engagemangslöst.
En av hans observationer är att Dylans sång snarare än sång är ett rytmiskt språk på gränsen mellan talat språk och lyrik. Han har ett helt eget sätt att kombinera vokal intonation, rytm, frasering och språk. Berglund använder begreppet aquired taste om Dylans röst. Den är som bra whisky. En måste vänja sig och lära sig för att uppskatta.
Han hävdar att allt Dylan gör, oavsett om det är skivinspelningar, intervjuer eller konserter är performativt. Om Mr Tambourine man som vi så många sett som en kod att knäcka menar han (antagligen helt rätt) att kvaliteten och meningen ligger i själva språket, det kreativa bilderna och hans sätt att sjunga låten.
Innebörden, menar han, är inte allt, utan den poetiska formen och de oväntade associationer ordkombinationerna väcker är minst lika viktiga. Han menar djärvt, men antagligen sant, att vissa av sångernas moraliserande innehåll fungerar mer som medel för att skapa engagemang, än mål i sig. Dylans språkliga virtuositet har värde och kvaliteter i sig. Men en får som i all poesi och konst akta sig för att tro att det går att hitta en mening som går att formulera med enklare ord. Ett konstverk är sig självt, inte sin omskrivning eller förenkling. Dylan själv menar ju att det viktiga är att sångerna (ord, melodi, komp och framförande) ska låta bra.
Det var inte folk-rock Bob Dylan var med och skapade. Han var med om att skapa den moderna rocken, blandande och inkluderande. Den tog vad den behövde från rock n roll, pop, soul, gospel, country och folk, men även från andra bredare genrer. Ett intressant resonemang är det att Dylan menar att det aldrig finns några originalversioner av hans sånger bara vaga utkast han variera som han vill. Och det gör han sannerligen. Men det är klart att vi i publiken som ser någon enstaka konsert och får hålla oss till plattorna tycker att det finns definitiva versioner som är låtarnas heliga graal för oss. Och då blir åtminstone jag (som sett ett halvdussin konserter) besviken och irriterad när han som han ofta gör tramsar bort låtarna.
Det finns långa resonemang och exempel i boken på hur Dylan lånar och stjäl andras låtar och formuleringar. Berglund vill kalla stölderna för en naturlig del av populärmusiktraditionen. Må så vara, men stöld är stöld även när den görs av artister som har råd med dyrare advokater än den bestulne. Tänk bara på Led Zepperlin som är lika mycket stöldliga som rockband. Men Dylan menar om låtskrivandet: ”Det har att göra med melodi och rytm, och därutöver är allt tillåtet. Du gör allt till ditt. Vi gör så allihop.” Här finns både en praktisk och moralisk dimension som jag upplever att både Dylan och Berglund duckar för.
På sid 210 i boken överraskar Berglund mig fullständigt. Han som så ingående analyserat framträdanden och scenpraxis ser Dylan live först 26 september 1987. Vilken oerhörd inlevelseförmåga han måste ha för att kunnat skriva så initierat om och analysera så mycket i konsertväg som skedde tidigare än det egna livemötet.
Det finns så många intressanta resonemang i den här boken. Ett är det att Dylans sjunger inifrån sångerna, inte står utanför och sjunger om något. Den tanken ger många intressanta ingångar till låtar jag tagit andra vägar in i.
Berglunds huvudtes är nog den att han ser Dylans konstnärliga uttryck som en väldigt speciell form av sång ett mellanting mellan sång och tal. Kärnan är att en text som låter bra är viktigare än innehållet. Dess kvaliteter kan man bara komma till djups med genom att som Lars Berglund så klokt och övertygande visar Lyssna på Bob Dylan.
Jag köpte och älskade ihjäl Bob Dylans första plattor i början av sextiotalet. Sen har han följt mig genom åren. Det finns fortfarande mycket att hämta i Bob Dylans sånger efter alla dessa år. Mycket mer än jag trodde innan jag läste Lars Berglunds suveräna bok. Jag kan inte tänka mig bättre populärvetenskap om populärkultur.
BO BORG
Foto : STAFFAN CLAESSON
Bok: Lyssna på Bob Dylan
Författare: Lars Berglund
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 978-91-27-19381-9
boborg.se 