BO BORG
Polarn Per och hans band Bruksbandet är ute på (järn)vägarna. På sin miniturné efter Kinnekullebanan, med stop innan i Vara och Lidköping, var det på torsdagskvällen dags för Hällekis Folkets Park. På ett sätt var det en spelning på nästan hemmaplan för Polarn Per Svensson är från grannsamhället Gössäter. Tänk att ett litet samhälle med drygt 100 innevånare har producerat en folkhemspoet av rang som Polarn Per.
Det märks i hans sånger och böcker att han tagit starka intryck av sin uppväxt i den speciella mylla ett litet lantissamhälle är. Och ränderna går nog aldrig ur. Det märks i hur kärleksfullt han skildrar sin uppväxt och begynnande livsresa i sina plattor och böcker (se min entusiastiska recension av dem här: https://boborg.se/2025/10/29/polarn-per-och-vagen-hem/ .
Polarn och Bruksbandet gav en stark föreställning i Hällekis den här kvällen.
Den enda rekvisitan var en stopplykta (= tågstoppsignal) av det slag vi på vischan vänder på när vi vill att Kinnekulletåget ska stanna vid vår station. Järnvägen och stopplyktan blev fick vara symboler för porten mot världen för en lantis och både vägen ut och återkomsten hem.
Polarn Per har både som vispoet, författare och person ett tilltal och tonläge som får en att spetsa öronen och lyssna för att inte missa något. Den här kvällen var det en blandning av historier och sånger på temat uppbrott och hemkomst.
Det var en föreställning som byggde på berättelserna ur hans bok och några väl valda spår ur hans båda plattor. Både prosan och sångerna är två sidor av samma mynt och det blir en både verkningsfull och sympatisk legering av text och musik.
Polarn är en utmärkt berättare i både ord och ton. Han äger verkligen ett språk som är kongenialt med de berättelser han framför. Hans anspråkslösa framtoning gör orden både engagerande och trovärdiga. Han har en mild, men verkningsfull, humor som balanserar sentimentaliteten. Det är hyvens berättelser som väcker både igenkänning, sympati och viktiga tankar om livet i stort och smått. Han vet att Gud sitter i detaljerna och han har ett sjätte sinne för småsaker som bygger berättelserna och gör vardagsbetraktelserna större och mera minnesvärda.
Flera av sångerna är riktigt bra. Musikalisk är de i den elektrifierade visans domäner. Han är en vispoet som ser till de små och det lilla med välvilliga och konstruktiva ögon och därför berättar om frågor som är stora i det lilla livet. Han sjunger om drömmar och ävlan, motgångar och ljuspunkter i vardagen. Och om oron inför det uppbrott från lillbyn som måste prövas. Vägen ut är hans mästerverk i mina öron med alla en klassikers bästa kännetecken. Det handlar om ett uppbrott från tryggheten mot det nödvändiga nya. Ta bara inledningsraderna:
”Alla trilla ut på trappen
Skolans klocka skrällde tolv
Snart är du in längre kung i längd
och kast med liten boll…”
Där har vi alla varit.
Han är en sångare utan åthävor. Han verkar trygg i låtarnas styrka (och det har han all rätt att vara). Kanske skulle sången ha varit litet längre fram i ljudmixen den här kvällen. Men Polarn vill inte förhäva sig och sticka ut verkar det.
Bruksbandet funkade fint. Stadigt komp med full förståelse för vad låtarna behöver för att blomma ut. Jag gillade också Polarna gitarrsolon skarpt. Det var fåtonssolon med omsorgsfullt valda tonslingor (precis som detaljerna i hans berättelser) med just det sången behöver, varken mer eller mindre.
Visst var det litet sorgsna berättelser den här kvällen. Men med empati och värme. Det är ett vemod man blir stärkt av.
Vi fick en fin stund tillsammans med Polarn Per och Bruksbandet.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Folkets Hus Hällekis den 2 juli 2026)
Bruksdrömmar
Polarn & Bruksbandet
På scen: Polarn Per, sång, gitarr, och berättare, Anders Gustavsson, bas, sång, Anders Ramberg, gitarr, sång, Vidar Gustavsson. trummor, klaviatur, sång
Publik: Knökat och mer till
boborg.se 