BO BORG
Oavsett vädret är det alltid konstnärligt högtryck på Läckö Opera. När de har premiär är kultursommaren här med eftertryck.
Årets uppsättning av Beethovens enda opera Fidelio är en highlight på Skaraborgs kulturhimmel.
Jag läste nånstans någon som tyckte att Beethoven inte är en operakompositör i traditionell mening, men är en symfoniker som skrev en opera som är större än operan själv. Han skrev bara en opera. I den version som i år satts upp på Läckö Slott känns den aktuell och eftertrycklig.
Där visar de vilken bra opera det är genom att göra en gedigen tolkning som lyfter dess budskap om hur kärleken och medmänskligheten kan besegra förtrycket. Det är en förkunnelse som vi önskar vore sann i alla tider. Särskilt i vår. Ett citat av huvudpersonerna sammanfattar det vi vill (och får) höra:
”Florestan: Finns det hopp?
Leonore: Ja, det finns hopp.”
HANDLINGEN
Leonore ska leta reda på sin försvunne man Florestan. Hon klär sig till man och tar namnet Fidelio. Hon tar sig med list ner i de mörka fängelsehålorna där mannen är inlåst.
Första akten är en tramsig historia om hur en flicka, Marcellina, blir förälskad i Fidelio och avvisar giftermål med en snäll kille för att satsa på Fidelio. En intensiv munpuss ger litet gränsöverskridarspänning. Men för litet för att ge välbehövlig dramatik till akten. Det blir litet väl slätstruket. En sån bagatell kunde Mozart ha kryddat upp och gett mer liv och nerv åt.
Men i andra Akten händer det saker. Nu kommer Fidelio in i fängelset. Fidelio som är undercover sätts att gräva sin mans grav. En slem fängelsechef ska mörda Florestan för att rädda sitt eget skinn. När avrättningen ska ske griper Fidelio in. Fidelio får kraft och mod av sin kärlek och sitt rättspatos och lyckas hindra avrättningen. Kärleken och rättvisan är starkare än rädslan och besegrar det onda, som det sällan gör i verkliga livet, men som vi så illa gärna vill att det ska. Det känns fint att den här operan som handlar om att revoltera mot förtryck och övervåld får ett happy end.
ISCENSÄTTNINGEN
Opera på borggården på Läckö Slott har sin speciella förutsättningar. Det är en annorlunda spelplats där de gamla murarna omutligt utstrålar tid och historia. Scenbilden blir (som alltid här) en långsmal smal scen mellan två trappor. Orkestern sitter synlig under scenen.
Den skyddade miljön gör att det inte går att ta till just nån rekvisita eller ta hjälp av ljuset i de ljusa sommarkvällarna. Genom åren har vi sett hur olika operamakare har vänt dessa begränsningar till sin fördel. Inget distraherande utanverk. Man går i stället under skinnet på pjäserna och ger dem tolkningar som blivit Läckö Operas en omisskännliga styrkemarkör och signum.
I Fidelio har de valt att förlägga handlingen i beige dressmansamtid. Det blir en lågmäld och ändå drabbande bakgrund för spelet som helt får koncentreras på personernas agerande och sång och orkestermusiken. Det vardagsvälbekanta drar in oss i handlingen.
Problemställningarna känns förstås högaktuella i vår tid. Det behövs inga pekpinnar för att publiken ska kunna fylla i med nyhetsflashar från många oroshärdar och förtryckarstater vi stöter på i vår hotfullt oroliga tid. Begränsningarna ger möjligheter som frammanar speciella kreativa lösningar som gör upplevelsen alldeles unik. Därför har Opera på Läckö blivit en viktig angelägenhet för en stor och bred publik och år efter år hyllad av kritiker.
MUSIKEN
Läckö opera har en liten men naggande taggad orkester. År efter år har vi skämts bort av deras förstklassiga insatser. Kudos till deras mångårige dirigent Simon Kim Phipps som har förmågan att alltid få musikerna på tårna och leverera i toppklass. Beethoven behandlar orkestern som en dramatisk motor. I den här operan ligger verkets epicentrum i den instrumentala musiken.
DRAMATIKEN
Jorå. Nog är det dramatiskt emellanåt. Men spännande? Det råder aldrig någon tvekan om att det ska ordna sig på slutet. Dramatiken finns i stället i relationer och reaktioner. Och i själva situationen som är så nedrigt olidlig. Till det kommer igenkänningen. Dom ser ut som vi. Det gör att dramat kommer oss närmare.
ROLLERNA
Vilken fin operagrupp kryddad med så många bra solister de har samlat (i år igen).
På premiären sjöngs Leonore/Fidelio av Julia Sporsén. Hon visade än en gång vilken fantastisk sångerska hon är. Hennes agerande/skådespeleri tillför inte mycket extra. Inte för det behövs med en sådan sångerska.
Den andra gången jag såg föreställningen gestaltade Helena Schuback Leonore/ Fideleo. Även hon en fin sopran. Till det lade hon inlevelsefullt skådespeleri. Rollfiguren kändes i hennes händer mer levande och komplett.
Ett hjärtskärande ögonblick är Florestans aria i andra akten. Han befinner sig i totalt mörker på utmattningens och utslocknandets gräns. En känsla sammansatt av förtvivlan, hopp och tro där han befinner sig på gränsen till total utmattning och död. De båda tenorerna gjorde var på sitt sätt rollen gripande och drabbande.
Den ädle fångvaktaren Rocco som har modet att bryta mot reglerna spelas av Markus Bjørnlykke, en fin rollprestation både sångligt och i skådespeleriet.
Agnes Auer har rollen som fångvaktarens dotter Marzeline. Hon gör sin rollfigur levande och hennes rena och klara sopran och charm lade mycket vackert idaga.
Barytonen Andreas Lundin spelade den slemme fängelsechefen. Han dundrade på med rena tordönsstämma när han var arg eller oförsonligt hotande.
I föreställningen ingick en stor kör med sångare rekryterade i närområdet. De hade en viktig roll i några scener och de gjorde det på ett bra sätt som tillförde mycket. De spelar fångar som släpps ut i ljuset. Deras sång O vilken glädje blir ett ode till friheten som känns på djupet.
SLUTSATSEN
Opera på Läckös uppsättning av Fidelio är en i alla avseenden mycket lyckad uppsättning laddad med starka upplevelser som den stora publiken var mycket nöjd och tacksam för. Stående och mycket välförtjänta applåder följdes av entusiastiskt efter de två föreställningar jag såg.
BO BORG
Foto: Daniel Strandroth / Läckö Slott
PS. Jag såg två föreställningar. De hade olika innehavare av huvudrollerna. Båda var mycket övertygande och opera på hög nivå. Det är mera en smaksak vilken en föredrar. Jag tyckte bättre om den andra där Helena Schuback spelade Leonore/ Fideleo och Markus BjørlykkeFlorestan. Det kan ha flera orsaker. Jag menar att det inte beror på att de ena huvudrollsinnehavaren ”var bättre” än de andra. Jag tror att det kanske snarare beror på betraktaren. En orsak är kanske premiärnerverna den 10 juli. En annan kan vara att när man ser en opera som en inte sett förut faller mycket på plats när en ser den en andra gång. Det en reflekterat över efter premiären ökar på upplevelsen av den andra föreställningen. Många av verkets kvaliteter träder fram tydligare och sådant som gick en förbi vid första föreställningen klarnar. Och en inser vilken fantastisk opera Fidelio är.
PPS. Jag har också recenserat premiärföreställningen i Nya Lidköpingstidningen
Läckö Slott den 10 och den 15 juli 2026
Fidelio: Ludwig van Beethoven
Text: Librettot bygger på en novell av Jean‑Nicolas Bouilly
Översättning av librettot: Catarina Gnosspelius
Regissör: Lisa Charlotte Friederich
Dirigent: Simon Kim Phipps
Rörelseinstruktör: Lars Bethke
Kostymdesigner och Scenograf: Elin Hallberg
Mask – perukdesigner: Therésia Frisk
Ljusdesigner: Christian Dahlqvist
Medverkande: Julia Sporsén spelade Leonore/Fidelio och Kjell Støa spelade Florestan vid premiären den 10 juli
Medverkande: Helena Schuback spelade Leonore/Fideleo
och Markus Bjørlykke Florestan den 15 juli
De alternerar i rollerna vid olika föreställningar
På scen i alla föreställningar: Andreas Landin, Markus Schwartz, Agnes Auer, Viktor Johansson, Michael Schmidberger, Clifford Lewis, Johan Gummesson, Nils-Gabriel Berg samt Lokala körsångare och Läckö kammarorkester
Spelperiod: 10 juli — 1 augusti 2026
Publik: Fullsatt
boborg.se 