En sensommardag 2026 i Örebro gav många möten med konst, önskade såväl som oönskade. I år var det dags för tionde upplagan av Open Art, ett projekt som har visats i olika skepnader vartannat år från 2008. Det är ett sort pådrag, även om budgeten har krympt. Hela stan är laddad med temporär samtidskonst från 5 kontinenter. Tanken är att vår tids konst ska få eftertrycklig plats i stadsbilden och numera även i några grannkommuner.
Årets(lösa) tema är osäkerhet och förändring. Och ett så poröst tema kan förstås rymma vilken konst som helst. Och det gör årets utställning.
Det är svårt att få en uppfattning om den verkliga kostnaden. Men summan 1,8 miljoner nämns. Detta inkluderar inte administrationen av anställda tjänstemän. Ett jätteprojekt i konstsammanhang alltså som skriver in Örebro på konstkartan med eftertryck.
Man jobbar med spektakulär konst. Verken ska synas. Det verkar inte vara några krav på anpassning till stadsbilden, det räcker att hitta en plats där verket syns, ryms och inte stör trafiken.
Min promenad började med en känslomässig kalldusch.
På sidan av Nikolaikyrkan visas Nikita Teryoshins råstarka skärmutställning Nothing Personal. Det visar bilder från vapenindustrins arbetssätt på försvarsutställningar stängda för allmänheten. Där kan en grupp stå leende med champagneglas och titta på en docka som visar de skador en produkt kan åstadkomma på en människa. Det är absurt på det surrealistiskas gräns, som alltid överträffar verkligheten det värsta dikten kan föreställa sig. Skärmarna på kyrkotomten blir som gravstenar over humanism och medmänsklighet. Politisk konst i toppklass.
Av konstnärsduon Lilith ((Petter Pettersson och Elin Lundgren) ser jag konstverket Jag är extrem. Det är en fem meter lång arm som väger modiga 200 kilo. Den ingår i en performance som visats. Nu ligger den fastlåst med hänglås på en hög ställning. Det känns litet tomt utan sammanhanget.
På en smal gata möter en Doris Apelqvists verk Jag älskar dig i ragu. Tre stora konservburkar står placerade på gatan. Det är småkul popkonst. Tar en sig tid att läsa innehållsförteckningarna på burkarna får en minst sagt dubier om livsmedelsindustrin. På en korvburk ser man två korslagda korvar. Kanske en blinkning till popbandet som ändrade namnet Korslagda kukar till Korslagda. Det blev mjukare så. Det här är lika mjuk samhällskritik.
På Stortorget står ett stort verk, The Garden of Fragments av Bahazad Sulaiman. Det är ett bygge av uttjänta vitvaror där gamla kylskåp och tvättmaskiner fyllt med prunkande blomstergrupper. Ett anslående frågetecken utan märkbart engagemang eller djupsinne.
Vid en bro över ån med slottet i fonden har Konstnärsgruppen MASU (Mattias Gunnarsson och Susanne Westerberg) gjort en böljande jätteform av träpinnar och buntband. En främmande organisk form i stadens stenkonstruktion. Trots att den bryter av markant smälter den fint in i miljön.
Verket Passing visar en elefant gjord av spegelskivor gjord av Gina Disobey. Olika saker speglas in. Handlar det om elefanten i rummet? En bit ifrån finns en passage. Kan det ta sig igenom. Det är ett dekorativt och lättillgängligt verk.
På en brygga med slottet i fonden står tre ansikten med stiliserade miner för tydliga humör. Man kan ändra deras läge så att det humör en själv vill lyfta fram kommer överst. Verket som är lättillgängligt och roligt för barn är gjort av Christian Ristow och heter fyndigt Emotions Are Like The Weather.
Kim Demåne har gjort ett stort och mångsidigt verk betitlat Drömmar i staden. Den sovande gestalten i det märkliga sagohuset tycks bli ett med sina drömmar.
På Järntorget står ett jätteverk. Det är Jam Publics (Pelle Brage and Julia Bruun) Reversed Zoo. Det är som ett stort tivoli där en går in och blir en del av verket som alltså ändrar sig hela tiden. Beroende på om en väljer ingången för människor eller djur händer olika saker i omvända världen. Här kan nog både stora ha tänkvärt kul. Det var stängt när jag passerade.
Många fler verk i årets Open Art. Genomgående bland dem jag skriver om är att de markerar konstsynen att offentlig konst inte är platsspecifik. Flera av verken turnerar. Verken är stora och tar självsäkert plats i staden, oavsett, eller kanske särskilt, om de inte passar in. Jag gillar idén om kaxig konst som inte ber om ursäkt för sig utan tar plats. Jag gillar också att verken står så länge att de blir en del av miljön man kan möta i olika väder, sällskap och humör. Efter utställningsperioden förvinner de. Av de verk jag såg är det nog inte så många jag kommer att minnas. Men det gör nog örebroarna som såg dem i sin vardagsmiljö under de tremånader de gästade stan.
Även fast jag kanske inte var så imponerad av särskilt många av de enskilda verk jag såg vill jag hylla den konstnärliga friheten och mångfalden och att konsten får ta plats och visa på sina många ansikten. Open Art är en viktig manifestation för konsten.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Open Art 2026, Örebro
Medverkande konstnärer: 36 artister från fem olika kontinenter har skapat 4o verk.
Utställningsperiod: 6 juni – 6 september 2026
boborg.se 