BO BORG
Fantastiskt med Vara konserthus!
I en liten kommun, Sveriges 150:e, kan vi se toppattraktioner både inom klassiskt och populärkultur som annars bara kan mötas i storstäderna. Vara har ett ambitiöst och välordnat konserthus att trivas i. Den ena highlighten följer på den andra i ett blandat utbud. Här har jag sett och hört superstjärnor som Kris Kristoferson, John McLaughlin och Grigory Sokolov. I fredags kom Göteborgs Symfoniker på besök. Bara en sån sak. GSO, en av landets främsta symfoniorkestrar med fullt påställ och en dirigent i världsklass i ett litet samhälle på schlätta.
Fredagskvällens helaftonsprogram började bra med samtida svensk klassisk musik. Jubilees är ett kort verk i flera delar av Magnus Lindberg. Han är bemärkt och uppskattad för sina kompositioner både i Sverige och internationellt. Jubilees är ett antal korta stycken som visar variationen och rikedomen i hans uttryck. Varje stycke har sin egen karaktär och klangliga textur. Det är komprimerade uttryck (tänk buljongtärning) laddade med kraft och stor och varierad intensitet. De kändes originella och spännande, fulla av rytmisk energi, men stundom också av mörkare klanger. Det var ett verk som var roligt att få möta. En frisk rivstart på konsertkvällen.
Sedan kom kvällens solist, pianisten Peter Jablonski in på scenen tillsammans med orkestern. Han var solist i Sergej Prokofjevs femte pianokonsert. Det är musik skriven på nittonhundratrettiotalet som känns som ny och fräscht och vital trots att den snart fyller hundra. Fyra snabba och en långsam sats.
Peter Jablonski hade full konstnärlig kontroll över det komplexa verket som kräver både lyriska tonfall och blixtrande virtuositet. Stundom kändes det som en kamp mellan flygeln och en orkester med gasen i botten. Verket är fullt av musikaliska kast och överraskningar. Det kräver millimeterprecision. Peter Jablonski tog sig an de stora kraven på teknik och virtuoseri med full musikalisk kontroll och precision. Det känns som en intellektuell musik som ändå är full av känsla och humoristiska infall. Den är full av utmaningar för orkestern och framför allt solisten. Peter Jablonski hade full konstnärlig kontroll över spelet och hans musikalitet och virtuositet tog andan ur oss i publiken.
Och så kom en publikfavorit. Beethovens 3:dje symfoni, Eroican skriven 1802–1804. Så här efteråt sägs verket vara en förelöpare till romantiken med många musikaliska grepp som var nya för sin tid. Klassicismen fick nytt djup och fick musiken att kännas närmare mänskliga känslor.
Det hör till att säga att den ursprungligen dedicerades till Napoleon, men när denne utropade sig till kejsare skrapades dedikationen bort. Det hör till att säga att detta präglar musikens idévärld. Nu är det sagt även här. Men jag delar inte uppfattningen. Det där är bara för att pedagogerna ska ha en skröna att berätta.
Musiken är enastående sitt eget uttryckssätt och klarar sig bättre själv. Ett inledande enkelt tema utvecklas till ett musikaliskt rikt och komplext musikaliskt drama på ett sätt som drar oss in.
Andra satsen är vid sidan av den i Berlioz fantastiska symfoni musikhistoriens starkaste och mest drabbande sorgemusik. Jag blev djupt tagen. Man behöver inte blanda in Napoleon för att förstå detta. Bra musik kan tala för sig själv. Det här är musik som tar sig rakt in i själens djup.
Sedan följer två suveräna satser och symfonin slutar triumfatoriskt.
Att säga att det är ett mästerverk är förstås att slå in en öppen dörr. Men jag gör det ändå för musikaliska rum den skapar vill en in i och vara i.
Göteborgs Symfoniker var (som vanligt) på topp. Dirigenten Jukka-Pekka Saraste ledde den till ännu ett stordåd.
Det här blev en imponerande konsertkväll att minnas länge.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vara Konserthus den 18 september 2026
Göteborgs symfoniker
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste
Solist: Peter Jablonski
Musik av Magnus Lindberg (f. 1958), Sergej Prokofjev (1891–1953), Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Publik: Stor, men inte riktigt fullsatt
boborg.se 