Eva Hild har lyckats med det man nästan trodde var omöjligt i våra dagar, att hitta ett formspråk och konstnärligt uttryck som bara associeras till henne. Hennes stora lerskulpturer får den gamla dikotomin mellan natur och kultur att verka som ett genant missförstånd när hon legerar dem till nya konstnärliga uttryck på ett nästan retfullt naturligt och självklart sätt.
En klok museichef menar att ett konstverks kvalitet kan mätas i mängden samtal det genererar. Även så betraktade är Eva Hilds skulpturer rika. Tolkningarna och associationerna står som spön i backen. De ses i spalterna som allt från koraller till möbiusband på anabola. De tolkas fantasifullt och insiktsfullt i biografiska, psykologiska, filosofiska och till och med naturvetenskapliga termer. Och de tål och svarar upp. Men man får därför inte underskatta skönheten som öppnande och kontaktskapande kommunikationsmedel. Hon är medveten om och observant på den.
– Ibland känner jag att jag skulle vilja knö mina former för att göra dem mera oregelbundna och sätta dem i obalans. Men det vill inte bli så, kanske håller jag mig inom mina ramar för att jag är en så kontrollerad person, sa hon häromåret.
BoBorg.se 