Göteborgsoperan

Pagliacci. Mats Persson som Tonio och Ida Falk Winland som Nedda. – foto: Lennart Sjöberg.

I onsdags (13/2 2019) upplevde jag Göteborgsoperans uppsättning av Pietro Mascagnis Cavalerina Rusticana och Ruggiero Leoncavallos Pagliacci. Jag har mycket gott att säga om föreställningen. Annalena Persson var klockren som Santuzza i Cavalerina och Tomas Lind bländade som Canio i Pagliaccci.

Musiken klingade stort, brett och rätt. Men handlingen är knepig, som nästan alltid i operor. Lösningen på kärleksproblemen är, som så ofta på operan, våldoch ond bråd död.

Man säger ofta att opera är allkonstverk. Det finns något för alla sinnen. För både känslan och intellektet.

Men det finns ett stort aber som allvarligt stör föreställningen. Göteborgsoperan envisas med att sjunga på originalspråk, i det här fallet italienska. Det innebär att de flesta av oss ska lyfta blicken mot textvisningsapparaten hela tiden. Man missar därför massor av detaljer i spel och skeende och sånt tar udden ur och förminskar upplevelsen. Ingen skulle ens tänka tanken att ett grekiskt drama på teatern skall spelas på grekiska. Så urdumt är att opera sjungs på främmande språk. Det finns inget bra argument för att sjunga opera på italienska, spanska eller tyska. Bara högfärdig slentrian. Den förträffliga Läcköoperan går i bräschen och gör alltid sina klassiker på svenska i fräscha översättningar.

Så kravet är enkelt och entydigt. SJUNG PÅ SVENSKA PÅ GÖTEBORGSOPERAN och alla andra svenska operascener.

BO BORG

Cavalleria rusticana. I mitten: Rosalind Plowright som Mamma Lucia – foto: Lennart Sjöberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s