Hörde en grym låt som högg till och fick mig att tänka. Den handlar om friställda arbetare, folk som inte behövs längre för att tiden har gått ifrån dem. De bor i och älskar ett land som blundar för hur det går för dem.
Sången är U S Steel av och med Tom Russel. Den finns på albumet The Long Way Around från 1997 (finns på Spotify). En bra sång biter sig kvar på ett speciellt sätt och får en långtidsverkan som går på djupet. Den här handlar om några vilsna själar ur det som brukar kallas Trumps väljarfundament. Det är människor vars liv är kopplade till en historisk bas som utvecklingen går ifrån och lägger på historiens soptipp.
Både text och musik får en att inse, ja nästan känna, deras uppgivenhet, sorg och saknad. De förstår nog att det är kört för dem, men när Trump erbjuder halmstrån som skyddstullar, klimatförnekelse och återgång till kol ser dom här människorna ett litet hopp, det enda som erbjuds på individnivån när ortens enda industri försvinner. De märker tydligt att etablissemanget skiter i dem, och i USA gör det ju verkligen det. De här gruvarbetarna ser inte sig själva i databranschen eller som banktjänstemän. De vill fortsätta att jobba i sina skitiga blåkragejobb; de vill finnas och behövas.
Jag tror det funkar på liknande sätt med SD och deras resonemang om folkhemmet. Jag vet själv vilka varma tankar om det jag har. Med alla sina brister har det släppt fram en arbetargrabb från Köping till en liten, men dock klassresa. Jag tror många i bruksorter på dekis och t ex Köping ser ett hopp i att det folkhem de minns eller har hört talas om ska hjälpa dem. Nu är det bara det att socialdemokraterna numera skiter i det. SD använder ordet utan att ge det riktig täckning. De hårdexploaterar vår längtan efter det, men gör i praktiken tvärtom allt för att förstärka motsättningar och klasskillnaderna.
Trump och SD är förstås cynisk populism, ulvar i fårakläder. Men vad man lär av den här sången, och det är viktigt, är att väljarbasen inte bara består av aggressiva flaggviftande nationalistiska idioter. Uppgivenhet och längtan kan få förståndet att bedövas och sova även hos justa personer och den sömnen skapar vidunder. Men längtan är längtan och sorg är sorg. Och det beskriver Tom Russels sång U S Steel:
”Homestead Pennsylvania, the home of U S Steel
And the men down at the Homestead Works
Are sharing one last meal
Sauerkraut and kilbassa, a dozen beers or more
A hundred years of pouring slab,
They’re closing down the door
And this mill won’t run no more.
There’s silence in the valley, there’s silence in the streets
There’s silence every night here upon these cold white sheets
Were my wife stares out the window with a long and lonely stare
She says ”you kill yourself for 30 years but no one seems to care”
You made their railroads rails and bridges, you ran their driving wheels
And the towers of the Empire State are lined with Homestead Steel
The Monongahela valley no longer hears the roar
There is cottonwood and suemacway inside the slab mill door
And this mill won’t run no more.”
Insikten och känslan som sången gestaltar måste man ta på allvar. Det gör inte det politiska etablissemanget vare sig i USA eller i Sverige. Klyftan mellan styrda och styrande hotar att bli ett oöverstigligt oöverbryggbart bråddjup. Ja man kan nog till och med säga att den är det.
BO BORG
BoBorg 