Den bästa svenska rocklåt du inte hört!

Den bästa svenska rocklåt du inte hört!

…7, 8, 9, 10. Knockout!!

Jag tillhör dem som satt uppe på natten och lyssnade på direktsändningen av Ingos match mot Floyd. Men det var Lennart Risberg som var hjälten. Han gick mot en världsstjärna, Bobo Olson, en rå och stenhård skallare. I sitt livs stora och helt avgörande fight fick Risberg bara oavgjort. Han hade ömtåliga ögonbryn som alltid blödde och saknade knockoutslag, men han var en fighter med ett stort krigarhjärta. Han gav det han hade och litet till.

Det är samma styrka det handlar om i rocken. Och då är det en helt annan läskeblask att spisa Paul McCartney och Tomas Ledin. Även det mest välgjorda örongodiset går rakt igenom utan att lämna någonting kvar. Det är glömt när du slår av radion.

Vem kommer att minnas”popstjärnor” som Linda Benzing, Björn Skifs och Ace of Base? Blir dom legendariska är det för statistik och inkomster, men legender blir dom aldrig. Det värmer inte på rätt sätt när plast brinner. Den våta fläck den mest uppblåsta och glittrande såpbubbla lämnar släcker ingen törst.

1981 kom den klassiska svenska Rockplattan, alla kategorier. Röda Läppar med Magnus Lindberg, hittills oöverträffad. En knockout!

Jag garanterar att det är den bästa svenska rockplatta du inte hört!

Men, den självklara hiten blev varken hit eller genombrott. Det blev ingen ordning på Magnus Lindbergs karriär och hans senare medverkan i Grymlings liksom solkar ner retroaktivt.

Att med ord karaktärisera musik är som att dansa för att beskriva arkitektur. Ett sätt kan vara att hänvisa till auktoriteter. Jag vill minnas att man i någon tidskrift frågade Bruce Springsteens och hans band vid ett sverigebesök om de hade hört någon bra svensk rockplatta. De sa att ”Mankans” då nyutkomna album Röda läppar var ”really great”.

Röda Läppar hör till en tradition där kungarna heter Rockpile eller Bruce Springsteen från hans gyllene The River-tid. Det är gitarrbaserad musik med tungt gungande, snabba boogiebaserade låtar med distinkta riff och massor av kärleksfulla hänvisningar till rockhistoriens stora.

Melodin i en bra rocklåt ska vara både ny och traditionell. Rytmen, eller beatet är betydelsefullt, det ska pumpas upp adrenalin med tungt bottendrag som hos en V 8. En bra rocklåt är alltid ett imperativ; man vill göra nåt! Här och nu!! Texten är förstås oerhört viktig. Och hur man spelar. Men om det är välskrivet eller tekniskt skickligt är ingen given fördel. Tvärtom ibland faktiskt. Ofta föds det stora i rocksammanhang ur kampen mot sina egna begränsningar.

Attityden är avgörande. Perspektivet är nerifrån, en trotsig underdog kämpar mot alla och alla odds. Man måste direkt få en känsla av att det är äkta vara. Om en rockare ska posera ska det vara med stil, som Willy de Ville och Lou Reed. Just stilkänslan är avgörande. Låten och artisten ska ha trovärdig täckning för viktiga nyckelord som; ”autentiskt”, ”nära”, ”naket”, ”innerligt”, ”tufft”, ”sexigt”, ”frihet”, ”romantik” och så vidare i all mytisk oändlighet.

Man märker, och det är det som är rockparadoxernas paradox, att det finns massor av låtar som ger träff på alla kriterier man ställer upp, och ändå duger de inte alls. Allt räcker inte, det måste kompletteras med det där lika ogripbara som omistliga lilla extra. Då, men först då, är allt möjligt. Det är osynligt, överraskande och omskakande som ett knockoutslag av kärlek. Så verkar Röda Läppar.

Man känner och förstår direkt och på det mest direkta och självklara sätt allt jag mångordigt försökt förklara i den här texten.

Manus Lindberg och hans band släpper loss sin överväldigade förälskelse till tjejen, men kanske framför allt till rocken. Fullt av frihet, respekt och kärlek. Den där magiska känslan som bara finns i de stora rocklåtarna kommer tveklöst mullrande och fri som en chevacab på motorvägen. Och allt står klart i full frihet och i ett förklarat skimmer i Magnus Lindbergs benådade textrader:

”jag behöver ingen lag

och inga djävla föredrag

du är du och jag är jag

och är det så att din väg

ändå går precis intill

så kan vi bara hjälpas åt

att komma dit vi vill…”

Där satt den!

Ten and out!

BO BORG

Citatet ur Röda läppar av Magnus Lindberg, från hans LP med samma namn Parlophone 1981. Det är originalinspelningen texten handlar om. Lindbergs i och för sig utmärkta nyinspelning från häromåret är en helt annan historia. Det är en gripande desillusionerad gammelmansversion. Fin på sitt sätt. Men inte klockren som ursprungsinspelningen.

Bilden är från en konsert på Valhall i Skövde konserthus. Då var det inte rock n roll längre. En trött Magnus satt igenom sin spelning. Minns jag rätt spelade han en tankspridd gammelmansversion av Röda Läppar. Ändå mindes man fornstora dar.

---

Magnus Linberg avled efter en kort tid sjukdom 26 februari 2019. Man kommer osökt att tänka på en av de bästa låtarna på hans mästerliga LP Röda läppar heter Tiden bara rinner i väg. Hela det albumet är av högsta karat och fortfarande en aktiv del av skivsamlingen.

Låten Röda Läppar med Magnus Lindberg i originalversionen från 1981 är svensk rocks stora stund!